Någon som skulle vilja hjälpa mig lite?
Jag har verkligen ingen inspiration just nu... så jag vet inte riktigt vad som ska hända.
Vad vill ni ska hända? Det kan vara små saker som inte spelar någon roll, eller något som gör att det blir lite mer drama. Om ingen svarar så hoppar jag kanske fram till att de är i London? Vet inte riktigt hur jag ska göra.
Kapitel 6
“Stop that”, sa jag till Louis när han skvätte vatten på mig.
Vi skulle bada i havet, men jag hade inte doppat mig än. Han skrattade bara åt mig. Jag gjorde en grimas åt honom. Louis kom fram till mig och kramade om mig. Jag kysste honom. Han tog tag i mig och kysste tillbaka, så att jag inte skulle ana vad han skulle göra efter det. Han kastade mig i havet.
“Louis!” utbrast jag och skrattade
“What?” han kollade på mig med ett retsamt leende, “I just helped you”
När vi badat ett tag gick vi upp och satte oss i en varsin solstol. Louis mobil ringde på nästan en gång. Han kollade på mig med en “förlåt”-blick. Jag nickade mot honom. Den här gången kollade han inte på displayen före han svarade.
“Hello?” hälsade han, “Hi Liam”
Liam, Harry... vänner som skulle ringa honom tidigare, han verkade ändå rätt populär hemma. Visst, jag hade också vänner, men de ringde mig inte hela tiden. Jag lyssnade på vad Louis sa till Liam. Något i stil med, “About 2 weeks”, “Yeah, tell the lads about that”, “I know, I can’t believe it. I couldn’t even imagine it! It’s going to amazing!”, “Bye”
Han kollade på mig så fort han lagt på.
“Just one of my best friends”, sa han, som svar på min undrande min.
Jag nickade, “Seems like you’ve got a lot of best friends”
“Nah, just five”, svarade han, “Niall, Liam, Harry, Zayn and Stan”
“And they all live in London?” undrade jag
“No, not Stan”, svarade han, “He lives in Doncaster. I did too, before I moved to London”
“Ok”, svarade jag och log mot honom, “So the rest of the boys are from London, then?”
“No”, svarade han, “Harry’s from Holmes Chapel, Liam’s from Wolverhampton, Zayn’s from Bradford and Niall’s from Mullingar in Ireland”
“Oh”, svarade jag, jag hade ingen aning om var alla de städerna låg, men ingen av Louis kompisar var från London.
“Anyways”, han kom närmare mig och jag la mina armar runt hans nacke medan han kysste mig, “I love you”
Han sa det för första gången. Jag kollade in i hans ögon och log.
“I love you too”, sa jag och kysste honom igen
Vi hade varit i Spanien i fyra dagar, det hade varit fint väder hela tiden. Stranden vi var på tidigare hette Maspalomas. Just nu befann jag och Louis oss i staden bredvid, som hade samma namn som stranden. Vi var inne i ett litet köpcentrum, med rätt många affärer. Vi hade varit här i kanske tio minuter och gått runt. Jag hade stannat vid ett skyltfönster och kollat på en fin klocka. Problemet var bara att den kostade 1500 svenska kronor, vilket jag verkligen inte hade råd med.
“Do you want it?” frågade Louis
“Yeah, but I can’t afford it”, svarade jag och hade kvar min blick på klockan
“I can buy it for you”, sa han
“No, it’s too expensive”, s jag på en gång, han kunde inte köpa den här klockan till mig, “How can you even afford that?”
“I’m..” började han men avrböt sig själv, “I’ve just got a lot of money, and you’re worth it”
“No, you don’t know me that well”, protesterade jag, “We’ve only known each other for four days, Lou!”
“So, let’s go eat lunch and you can tell me all about your life in Sweden”
“You won’t allow me to say no, will you?”
“Absolutely not”, svarade Louis och tog sin arm runt min midja.
Vi gick iväg till en liten restaurang som fanns i köpcentrumet. Jag berättade allt om mitt liv i Sverige. Om Cajsa och Johanna, och alla andra vänner. Jag berättade om hela min uppväxt. Den var väldigt normal, det hade inte hänt något särskilt. Däremot hade Cajsas pappa dött när vi var mindre, på grund av att han hade drogat. Det var nog det mest dramatiska som hänt i mitt liv. Louis lyssnade och ställde lite frågor. Hans mobil ringde än en gång.
“Oi Harry!” svarade han glatt, “Could you call me later? Yeah, that’s it! Bye!”
Han kollade på mig, “Sorry about that. Now, continue”
“I’m finsihed”, svarade jag, eftersom jag berättat allt
“Let’s go buy that clock then”, sa han, “And I’ll buy it, it doesn’t matter what you say”
Vi gick tillbaka till affären och Louis köpte klockan åt mig. Jag fattade fortfarande inte varför, eller hur han hade haft råd med den bara sådär. Fast det var säkert så att han hade en rik familj.
“Hey Lou”, sa jag när jag hade tänkt ett tag.
Han kollade upp från sin Coca Cola och vände sin blick mot mig, “Yeah?”
“If you have five best friends, why are you here alone?”
Han kollade ner igen, men vände rätt snabbt upp blicken på mig.
“I just wanted to escape from all the girls for a while”, så fort han insåg vad han sett så kollade han snabbt ner, “I didn’t mean that, sorry. I lied. It’s because I just wanted to be away from the lads. Just being alone a little”
Vad menade han? Jag var rätt säker på att han inte alls hade ljugit, men jag bestämde mig för att inte säga något.
“Oh, so you prefer being alone. Maybe I’ll just leave then”, skämtade jag och buttade på honom
Han kollade på mig och skrattade. Solen lyste i hans ögon så han kisade bara lite. Hans blå ögon var så himla fina, hans bruna hår var perfekt, hans haka var underbar och hans näsa var den sötaste jag någonsin sätt. Jag var så glad att jag träffat Louis. Jag log mot honom och han kysste mig. Fast egentligen, vad visste jag om Louis? Att han hade fem bästa vänner, men det var allt. Jag slutade kyssa honom och lutade mig bakåt.
“Tell me about yourself”, sa jag
Han harklade sig och tog en klunk från sin dricka.
“I was born in Doncaster”, började han.
Han berättade om sin uppväxt. Han hade fyra mindre systrar, men ingen bror. Han hade heller inget syskon som var äldre än honom, “And here I am”
Han sa inget mer. Han inte nämnt något om London, eller varför han flyttat dit.
“Hey”, jag buttade på honom, “What about London?”
“Ah, please”, sa han, “Let me enjoy my coke, at least”
“Trying to be funny, are we, Lou?” jag skrattade åt honom
“Well, I moved to London because I wanted to”, det var det enda han sa, så jag gav upp.
Förlåt för den långa väntan!
Vi skulle bada i havet, men jag hade inte doppat mig än. Han skrattade bara åt mig. Jag gjorde en grimas åt honom. Louis kom fram till mig och kramade om mig. Jag kysste honom. Han tog tag i mig och kysste tillbaka, så att jag inte skulle ana vad han skulle göra efter det. Han kastade mig i havet.
“Louis!” utbrast jag och skrattade
“What?” han kollade på mig med ett retsamt leende, “I just helped you”
När vi badat ett tag gick vi upp och satte oss i en varsin solstol. Louis mobil ringde på nästan en gång. Han kollade på mig med en “förlåt”-blick. Jag nickade mot honom. Den här gången kollade han inte på displayen före han svarade.
“Hello?” hälsade han, “Hi Liam”
Liam, Harry... vänner som skulle ringa honom tidigare, han verkade ändå rätt populär hemma. Visst, jag hade också vänner, men de ringde mig inte hela tiden. Jag lyssnade på vad Louis sa till Liam. Något i stil med, “About 2 weeks”, “Yeah, tell the lads about that”, “I know, I can’t believe it. I couldn’t even imagine it! It’s going to amazing!”, “Bye”
Han kollade på mig så fort han lagt på.
“Just one of my best friends”, sa han, som svar på min undrande min.
Jag nickade, “Seems like you’ve got a lot of best friends”
“Nah, just five”, svarade han, “Niall, Liam, Harry, Zayn and Stan”
“And they all live in London?” undrade jag
“No, not Stan”, svarade han, “He lives in Doncaster. I did too, before I moved to London”
“Ok”, svarade jag och log mot honom, “So the rest of the boys are from London, then?”
“No”, svarade han, “Harry’s from Holmes Chapel, Liam’s from Wolverhampton, Zayn’s from Bradford and Niall’s from Mullingar in Ireland”
“Oh”, svarade jag, jag hade ingen aning om var alla de städerna låg, men ingen av Louis kompisar var från London.
“Anyways”, han kom närmare mig och jag la mina armar runt hans nacke medan han kysste mig, “I love you”
Han sa det för första gången. Jag kollade in i hans ögon och log.
“I love you too”, sa jag och kysste honom igen
Vi hade varit i Spanien i fyra dagar, det hade varit fint väder hela tiden. Stranden vi var på tidigare hette Maspalomas. Just nu befann jag och Louis oss i staden bredvid, som hade samma namn som stranden. Vi var inne i ett litet köpcentrum, med rätt många affärer. Vi hade varit här i kanske tio minuter och gått runt. Jag hade stannat vid ett skyltfönster och kollat på en fin klocka. Problemet var bara att den kostade 1500 svenska kronor, vilket jag verkligen inte hade råd med.
“Do you want it?” frågade Louis
“Yeah, but I can’t afford it”, svarade jag och hade kvar min blick på klockan
“I can buy it for you”, sa han
“No, it’s too expensive”, s jag på en gång, han kunde inte köpa den här klockan till mig, “How can you even afford that?”
“I’m..” började han men avrböt sig själv, “I’ve just got a lot of money, and you’re worth it”
“No, you don’t know me that well”, protesterade jag, “We’ve only known each other for four days, Lou!”
“So, let’s go eat lunch and you can tell me all about your life in Sweden”
“You won’t allow me to say no, will you?”
“Absolutely not”, svarade Louis och tog sin arm runt min midja.
Vi gick iväg till en liten restaurang som fanns i köpcentrumet. Jag berättade allt om mitt liv i Sverige. Om Cajsa och Johanna, och alla andra vänner. Jag berättade om hela min uppväxt. Den var väldigt normal, det hade inte hänt något särskilt. Däremot hade Cajsas pappa dött när vi var mindre, på grund av att han hade drogat. Det var nog det mest dramatiska som hänt i mitt liv. Louis lyssnade och ställde lite frågor. Hans mobil ringde än en gång.
“Oi Harry!” svarade han glatt, “Could you call me later? Yeah, that’s it! Bye!”
Han kollade på mig, “Sorry about that. Now, continue”
“I’m finsihed”, svarade jag, eftersom jag berättat allt
“Let’s go buy that clock then”, sa han, “And I’ll buy it, it doesn’t matter what you say”
Vi gick tillbaka till affären och Louis köpte klockan åt mig. Jag fattade fortfarande inte varför, eller hur han hade haft råd med den bara sådär. Fast det var säkert så att han hade en rik familj.
“Hey Lou”, sa jag när jag hade tänkt ett tag.
Han kollade upp från sin Coca Cola och vände sin blick mot mig, “Yeah?”
“If you have five best friends, why are you here alone?”
Han kollade ner igen, men vände rätt snabbt upp blicken på mig.
“I just wanted to escape from all the girls for a while”, så fort han insåg vad han sett så kollade han snabbt ner, “I didn’t mean that, sorry. I lied. It’s because I just wanted to be away from the lads. Just being alone a little”
Vad menade han? Jag var rätt säker på att han inte alls hade ljugit, men jag bestämde mig för att inte säga något.
“Oh, so you prefer being alone. Maybe I’ll just leave then”, skämtade jag och buttade på honom
Han kollade på mig och skrattade. Solen lyste i hans ögon så han kisade bara lite. Hans blå ögon var så himla fina, hans bruna hår var perfekt, hans haka var underbar och hans näsa var den sötaste jag någonsin sätt. Jag var så glad att jag träffat Louis. Jag log mot honom och han kysste mig. Fast egentligen, vad visste jag om Louis? Att han hade fem bästa vänner, men det var allt. Jag slutade kyssa honom och lutade mig bakåt.
“Tell me about yourself”, sa jag
Han harklade sig och tog en klunk från sin dricka.
“I was born in Doncaster”, började han.
Han berättade om sin uppväxt. Han hade fyra mindre systrar, men ingen bror. Han hade heller inget syskon som var äldre än honom, “And here I am”
Han sa inget mer. Han inte nämnt något om London, eller varför han flyttat dit.
“Hey”, jag buttade på honom, “What about London?”
“Ah, please”, sa han, “Let me enjoy my coke, at least”
“Trying to be funny, are we, Lou?” jag skrattade åt honom
“Well, I moved to London because I wanted to”, det var det enda han sa, så jag gav upp.
Förlåt för den långa väntan!
Kommentera vad ni tycker nu! Det är ännu roligare att få mer kommentarer när man inte skrivit på ett tag.
Nytt kapitel uppe imorgon, förlåt för den långa väntan!
Jag lovar att kapitel 6 är uppe imorgon! :)
Förlåt för dålig uppdatering.
Förlåt för att jag inte har uppdaterat så bra den här veckan, men det är sista veckan på sommarlovet och då vill jag ju inte sitta vid datorn 24/7.. jag hoppas ni förstår :) Jag ska försöka få klart kapitel 6 så fort jag kan!
Kapitel 5
Tidigare: “You’re beautiful”, sa han.
Jag kollade ner i marken och log. Vacker? Inte precis. Han tog sin hand under min haka och drog upp mitt ansikte, så att han kollade in i mina ögon.
“You really are”, med de orden böjde han sig ner och kysste mig.
Jag kollade ner i marken och log. Vacker? Inte precis. Han tog sin hand under min haka och drog upp mitt ansikte, så att han kollade in i mina ögon.
“You really are”, med de orden böjde han sig ner och kysste mig.
“Vart har du varit?” det första jag hörde när jag öppnade dörren var mammas oroliga röst.
Jag gick in i rummet.
“I Las Palmas”, svarade jag
“Var du i Las Palmas alldeles själv?” mamma kollade allvarligt på mig
Jag kollade ner i golvet och skakade på huvudet.
“Var du där med Júan?”
Jag kollade snabbt upp.
“Nej!” utbrast jag, lite för snabbt och högt.
Mammas ögon blev större.
“Vem var du där med då?” undrade hon, men fortsatte sedan, “Varför ler du så?”
Precis då kom jag på att jag säkert hade ett stort, fånigt leende på läpparna, eftersom att Louis hade kysst mig.
“Hon var ju där med den där killen, fattar ni väl?” jag kollade åt vänster och såg att Will och pappa var här, “Det är ju därför hon ler. Hon har blivit kysst!”
Va? Hur kunde han veta det? Sådana saker var det jag inte förstod med William. Nu sprack mammas ansikte istället upp i ett stort leende.
“Är det sant?” undrade hon
“Ja”, svarade jag lite osäkert, “Jo, det är det”
Jag visste ju inte om jag fick prata om det och jag visste inte ens om kyssen betydde något för honom. När familjen frågat lite frågor som jag ignorerat, gick de äntligen därifrån.
Jag gick fram till min väska och tog upp min gråa One Piece, som jag satte på mig över mitt linne och mina shorts. Efter det tog jag upp min dator och satte mig i soffan.
“Världens bästa semester!” skrev jag på facebook.
Snart ploppade två chatter upp, en med Cajsa och en med våran andra bästa vän Johanna. Jag sa till de att logga in på msn så att vi kunde chatta alla tre tillsammans.
Nadja: Hej! :)
Johanna: Hej :D
Cajsa: Tjoo xx
Såklart, det var allt Cajsa som skulle sticka ut.
Johanna: Hur är det i Spanien?
Nadja: Underbart!
Cajsa: Har du träffat någon kille än då? ;)
Nadja: Faktiskt! :)
Johanna: Vem?
Cajsa: Vad heter han? Hur ser han ut? Hur gammal är han? Berätta allt! Detaljer, tack! ;)
Najda: Han heter Louis och är lika gammal som Will. Alltså, han är 19 men fyller 20 på julafton.
Han är brunett och har blå ögon.
Jag beskrev allt som hänt än så länge med Louis, och allt annat som hänt i Spanien också. Vid midnatt loggade vi ut och jag somnade på soffan, precis när jag stängt ner datorn.
Jag hörde att det knackade på dörren och jag vaknade till. Jag tog upp min mobil och kollade klockan, 09:13. Jag reste mig upp och gick fram till dörren. Jag öppnade den, och där ute stod Louis. Även han hade sin One Piece på sig.
“Nice clothes”, sa jag och log mot honom
“You too”, sa han och drog in mig i en varm kram.
Fjärilar i magen, check.
“I know this place down the street”, började Louis, “We can go and eat breakfast there if you’d like to?”
“Yes, absolutely”, svarade jag och log stort, “But I should fix my hair first”
Jag gick in på badrummet och borstade igenom håret, jag tog också på mig lite mascara.
“Ready?” frågade Louis när jag kom ut från badrummet
“Yeah”, svarade jag och nickade.
Vi gick ut ur hotellrummet och han tog sin arm runt mig medan vi gick nedför trapporna. Snälla, låt inte mamma, pappa eller Will komma nu. Som tur var så gjorde de inte det. Jag och Louis gick ut från hotellet och in i Bahía Feliz. Jag visste om alla restauranger som fanns här och jag undrade vilken han skulle ta mig till. Det blev en liten som låg i mitten av den lilla staden. Jag hade varit här en gång förrut, för rätt så länge sedan. Vi gick in och beställde våran frukost. Vi tog både två en smörgås och té till, eftersom Louis sa att jag var tvungen att prova Yorkshire té utan socker. Vi satte oss ner vid ett bord för två.
“We should talk”, sa Louis mellan tuggorna
“About?” frågade jag, fast jag visste att han menade kyssen.
Han förstod att jag också visste.
“What did you think of it?” undrade han
“The kiss?” svarade jag, inte som en fråga och fortsatte sedan, “I think it was good, I guess. What about you?”
Han ignorerade min fråga, och sa istället, “Want to do it again?”
Innan jag hann svara hade han kysst mig. Vi satt bredvid varandra förresten, inte mittemot.
“I’d love to do it again”, svarade jag och kysste honom ännu en gång.
När vi hade ätit färdigt våran frukost gick jag iväg till hotellet. Louis skulle till sitt, för att prata med några vänner över telefonen. Jag ville verkligen lära känna honom bättre, för jag var säker på att det var något han inte berättade för mig.
Kommentera! :)
Ny design!
Om bloggen ser konstig ut så tryck på F5
Kapitel 4
Tidigare: “Have you ever been here before?” frågade jag, bara för att ha något att säga
“No”, svarade han och skakade på huvudet. Han kollade på havet, “But I really like it, even if it’s still the first day I’m here”
“Yeah”, sa jag och kollade också ut på havet, solen hade gått ner helt och hållet nu, “It’s beautiful”
“No”, svarade han och skakade på huvudet. Han kollade på havet, “But I really like it, even if it’s still the first day I’m here”
“Yeah”, sa jag och kollade också ut på havet, solen hade gått ner helt och hållet nu, “It’s beautiful”
Dagen efter gick jag ner till frukostbuffén med familjen. Jag hoppades på att få se Louis där nere. Vi hade nyss lärt känna varandra, men jag gillade honom, han var snäll. När vi kom ner ställde vi oss sist i kön för buffén.
“Vad gjorde du på stranden igår då?” retades Will, “Jag såg att du var med den där killen”“Vi pratade bara”, sa jag och började bli irriterad på att han skulle lägga sig i allting hela tiden
“Visst, pratade”, sa han.
Det var snart våran tur att ta frukost. Jag tog upp en tallrik ur stället. Jag gick fram till stället där det fanns bacon och la på lite på tallriken, sedan tog jag lite äggröra. Kanske skulle man egentligen äta något spanskt, men jag var sugen på det här nu. Jag gick sedan fram till smörgåsarna och tog en, som jag bredde smör på. Jag tog också en ostskiva och la på mackan. Efter det gick jag och letade upp ett bord för fyra personer, eftersom mamma, pappa och William fortfarande tog mat. Jag satte mig ner så fort jag hittat ett bord och ställde ner tallriken på bordet. Jag kollade runt i hopp om att kanske få se Louis, men jag kunde hitta honom. Han kanske sov fortfarande, eller åt frukost någonannanstans. Egentligen visste jag ju inte ens om han bodde på det här hotellet. Resten av familjen kom snart och satte sig ned. De började alla äta och kunde inte prata för att de hade munnen full med mat. Herregud, vilken familj jag hade. Jag satte mest bara och petade i maten, jag åt upp min smörgås men inte resten. Saken var den att jag inte kunde få Louis ur mina tankar.
“Hur mår du gumman?” mamma kollade oroligt på mig.
Jag brukade alltid äta mycket, men jag var verkligen inte hungrig nu.
“Jag mår bra”, svarade jag och log mot henne.
Jag mådde faktiskt superbra!
“Är det säkert?” hon såg fortfarande orolig ut
“Ja, oroa dig inte”, svarade jag och log mot henne ännu en gång.
“Ok, då”, svarade hon och sedan lämnade vi rummet.
Jag gick upp på mitt rum och hämtade badkläder, för att sedan hoppa i poolen och bada ett tag.
Jag gick upp ur poolen när jag inte kände för att bada längre. Jag bestämde mig för att gå och byta om, så jag gick tillbaka till mitt hotellrum. Jag satte på mig en vit tshirt med tryck och ett par shorts. Sedan tog jag fram mina solglasögon och satte de på huvudet, inte över ögonen. Jag gick ut på balkongen med min dator. Det var rätt varmt ute, och solen sken även på min balkong. Jag startade datorn och gick in på facebook.
“Spanien är underbart! Men jag saknar er alla!” skrev jag och skickade iväg.
Cajsa ploppade upp på chatten.
“Hej :D”
“Hej Cajsa! :)”
“Hur är det?”
“Superbra”, svarade jag samtidigt som jag funderade på om jag skulle berätta om Louis. Antagligen inte, vi hade ju nyss träffats.
“Samma här :) Men jag måste gå nu, hejdå xx”
“Hejdå xx”, svarade jag och stängde ner datorn.
Jag hörde från hotellrummet hur min mobil plingade till. Jag gick in och tog upp den. Ett nytt sms.
“Hey Nadja, it’s me Louis. What’s up?”
Wow, han hade faktiskt tänkt på mig. Jag överreagerade säkert och skakade bort känslan jag hade inombords.
“Hi Louis. Not much, wbu?” skrev jag som svar och skickade iväg.
Jag tog med mig mobilen ut. Laptopen låg i soffan, eftersom jag tagit med mig den in när jag hämtat mobilen. Den vibrerade snart till och jag kollade på displayen. Louis, igen.
“Same, do you want to go to Las Palmas with me?”
Las Palmas var den största staden på Gran Canaria. Man kunde ju inte säga nej till att gå dit med honom.
“Sure :)” skickade jag iväg som svar
“Meet me by the bus stop in 5 xx”, svarade han snabbt.
Jag stoppade ner mobilen i fickan och tog sedan min handväska. Plånboken var redan med. Jag drog ner solglasögonen och gick ut ur hotellrummet och låste. Sedan styrde jag stegen mot trappan och gick ut. Jag följde gatan och gick förbi några affärer. Snart var jag framme vi busshållsplatsen. Den var ingen där, så jag satte mig ner. Precis när jag nuddat bänken kom han.
“Have you been waiting?” undrade Louis
“No, I just came”, svarade jag och log mot honom
Han nickade mot mig. Bussen kom rätt snart, efter att vi pratat i kanske fem minuter. Vi gick in och satte oss och det var inte så många där.
“Do you know how long ride it is?” frågade Louis
“About ten minutes”, svarade jag.
Jag kunde ön utantill hur bra som helst. När vi kom fram började vi gå på gatorna och gick in i lite affär. Han verkade vara rätt rik också, han köpte allt han såg som han ville ha. Han kanske inte hade det så svårt hemma ändå? Men någonting döljde han, det var jag säker på. Vid ett-tiden gick vi iväg och åt på McDonalds. När vi fått våra burgare satte vi oss vid ett bord för två.
“You said you went here every year, don’t you get bored?” undrade Louis med rynkad panna.
Han började äta på sin hamburgare.
“No, I don’t. I love it here”, svarade jag och åt min hamburgare.
Vi småpratade lite ett tag, tills jag hörde en röst bakom mig.
“Nadja!”
Jag vände mig om.
“Júan!” utbrast jag glatt.
Han gick och ställde sig bredvid mig.
“How are you?” frågade han
“I’m good”, svarade jag, “How are you”
“I’m enjoying life”, svarade han och skrattade, “And you brought someone with you, I see”
Louis satt med en förvirrad blick.
“Yeah, sorry”, sa jag, “Júan this is Louis, Louis this is Júan”
De skakade hand med varandra.
“I have to go”, sa Júan, med sin spanska dialekt.
Vi sa hejdå till varandra och han gick iväg.
“I’ve known since I was little, he lives here”, svarade jag på Louis fortfarande förvirrade blick
“Oh”, sa han och nickade.
Resten av dagen var vi kvar i Las Palmas och gick runt lite. Jag lärde verkligen att känna honom bättre, men jag kände på mig att det var någonting han inte berättade för mig. Jag valde att ignorera det, jag kunde ju ha fel. När klockan var vid niotiden åkte vi tillbaka till Bahía Feliz.
“Want to take a walk on the beach?” frågade Louis när vi var framme
“Sure”, svarade jag och log mot honom.
Solen hade redan gått ner. När vi kom fram till stranden tog både jag och Louis av oss våra skor och gick barfota i sanden. Vi sa inte så mycket under promenaden utan gick bara och tänkte, men det var ingen pinsam tystnad. Jag behövde bara honom där, det var allt. Efter ett tag stannade vi. Jag kollade på Louis. Av någon anledning blev han finare i månskenet. Han var fin annars också. Ja, han var faktiskt riktigt fin. Han kollade in i mina blå ögon, medan han tog bort en hårslinga från mitt aniskte.
“You’re beautiful”, sa han.
Jag kollade ner i marken och log. Vacker? Inte precis. Han tog sin hand under min haka och drog upp mitt ansikte, så att han kollade in i mina ögon.
“You really are”, med de orden böjde han sig ner och kysste mig.
Vad tycker ni? Går det för fort fram? :)
Kommentera! :D
Kapitel 3
Tidigare: Mamma och pappa kom snart ut ur restaurangen med tre tallrikar. Vi åt alla fyra pizza. Det sades inte så mycket under måltiden, eftersom vi hade munnen full med mat nästan hela tiden. Det enda som sades var antingen något helt ointressant, eller att maten var god, fast det var ju inte heller särskilt intressant.
När vi hade ätit färdigt kom jag ihåg att jag hade fått ett sms från Cajsa förrut som jag inte hade svarat på, eftersom Louis hade stört mig. Jag tog upp mobilen ur byxfickan och letade upp smset. Jag tryckte på svara och började skriva:
“Japp :) Och det är lika underbart som alltid. Fast jag saknar ju dig, förstås xx”Jag skickade iväg smset till Cajsa. Hon hade varit med hit två gånger, så hon visste hur underbart det var här. Det kändes hemskt att flytta till ett annat land, och inte kunna träffa mina vänner lika ofta. Jag skulle verkligen sakna dem. Förhoppningsvis skulle jag få vänner i England också, men det skulle aldrig bli likadant som i Stockholm. När pappa druckit upp sin öl, gick vi in med våra saker för att ställa dem på en vagn där man ställde tallrikar, glas, bestick, med mera, när man var färdig. Vi gick ut ur restaurangen och uppför den lilla gatan som ledde upp till turistbutikerna i Bahía Feliz.
“Vill du spela Air Hockey, Nadja?” frågade Will mig
“Visst, om du vill förlora”, sa jag tillbaka
“Haha, in your dreams!” sa han och vi styrde stegen mot spelrummet.
Mamma och pappa hade inget val, så de följde med oss. Som vanligt så hejade pappa på mig och mamma på William. Vi startade spelet. Pucken gled över planen och det blev inte något mål på ett tag, tills jag tillslut sätte ett i Wills mål.
“Yes!” skrek jag och pappa samtidigt och han gjorde en segergest med hand.
Precis när Will tagit upp pucken var tiden slut, så det kom ingen mer luft.
“I told you”, retades jag med brorsan
“Äsch, du har bara tur”, sa han med en irriterad röst.
Jag skrattade åt honom.
“Hola Nadja!” hörde jag en röst bakom mig, jag visste vem det var så fort jag hörde mitt namn.
Jag sprang fram och slog armarna om personen som hälsat på mig.
“Hola Júan!” utbrast jag glatt.
Jag och Júan hade känt varandra i nästan hela våra liv. Han var lika gammal som mig, och vi var väldigt lika. På insidan då, inte på utsidan.
“I’ve missed you”, sa han med inte världens bästa engelska, men man förstod
“I’ve missed you too”, sa jag och gav honom en kram till.
Han stannade ett tag och vi pratade om vad vi gjort sedan förra gången vi träffades. Jag såg i ögonvrån att Louis gick förbi mig.
“Remember that I took your purse earlier”, sa han när han gick förbi mig.
Jag undrar varför. Det var väl klart att jag kom ihåg det. Júan kollade konstigt på mig och jag ryckte på axlarna. Han var som en bror till mig, fast en snällare bror än Will. Jag hade läst spanska i skolan, så vi utbytte några fraser och han lärde mig hur jag skulle säga det “egentligen”.
“I should probably go now, I need to go to my family”, sa han och jag nickade, “Adíos señorita!”
“Adíos señor!” sa jag som hejdå och han gick iväg.
Jag vände mig om för att gå tillbaka till min familj, men de var inte kvar längre. Jag suckade och bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet.
När jag kommit upp till mitt rum la jag min väska i soffan och satte mig sedan ned. Jag var påväg att sätta på teven, när jag kom ihåg vad Louis sagt till mig tidigare. Glöm inte att jag tog din väska förrut. Jag gick fram till min handväska och öppnade den. Jag rotade igenom den lite och hittade en lapp, som inte hade varit där förrut. Jag tog upp den och läste. “Dear Nadja” stod det och jag vecklade upp lappen. “Call me when you see this” och sedan stod det ett nummer. Jag tog upp min mobil och slog in numret. Det gick några signaler, sedan hördes en röst.
“Hello?” det var Louis
“Hi Louis, it’s me, Nadja”, sa jag
“Oh, hi”, svarade han, “So you got the message?”
“Yeah”, svarade jag, “Did you want anything special?”
“Come down to the beach”, svarade han, “I’m waiting for you”
“I’ll be there soon”, sa jag och la på.
Jag gick iväg mot hotelldörren och gick sedan nedför trapporna.
“Vart är du påväg?” hörde jag en röst när jag kom till våningen under, det var William.
“Till stranden”, svarade jag, “Vart är du påväg?”
“Till scenen”, svarade han men fortsatte sedan, “Vad ska du göra på stranden?”
“Inget särskilt”, svarade jag.
Jag orkade inte dra upp Louis just nu, jag visste att han skulle reta mig. Han nickade bara och gick iväg till hissen. Jag fortsatte nedför trapporna och gick sedan ut i trädgården. Det var då jag kom på att jag inte var säker på vilken strand han menade, men jag chansade på den som låg bakom hotellets egna restaurang. Jag styrde stegen dit. Påvägen mot stranden gick jag förbi scenen, där det alltid var någon slags underhållning. Idag var det någon tävling, som jag inte orkade bry mig om. Jag gick ut på sanden och kände doften av hav. Jag kollade runt och såg att en person satt på en solstol lite längre bort. Jag gick dit och hoppades på att det var Louis, det var det. Han vände sig om mot mig och log.
“You found me”, sa han.
Jag skrattade och satte mig ned bredvid honom. Det var solnedgång, och det var verkligen fint här just nu.
“It’s beautiful, isn’t it?” sa Louis, det var inte direkt någon fråga.
Jag nickade och log mot honom. Sedan kollade jag tillbaka mot havet och solnedgången. Vi satt tysta ett tag, men det var ingen pinsam tystnad.
“Is this the first time you’re here?” avbröt han tystnaden.
“No, we’re every year”, förklarade jag
“We?” han kollade undrade på mig
“My family”, svarade jag
“Oh”, sa han och nickade mot mig.
Jag ville fråga honom vem Harry var, men om jag gjorde det så skulle han förstå att jag tänkt på honom hela tiden.
“Sorry I had to go earlier”, sa han, som om han läst mina tankar
“No need to apologise”, sa jag, “But who called you?”
“Oh, uhm... one of my friends”, sa han och kollade ner när han sa det sista
“Ok”, svarade jag.
Han kollade upp på mig igen och log ett snett leende samtidigt som han nickade.
“Have you ever been here before?” frågade jag, bara för att ha något att säga
“No”, svarade han och skakade på huvudet. Han kollade på havet, “But I really like it, even if it’s still the first day I’m here”
“Yeah”, sa jag och kollade också ut på havet, solen hade gått ner helt och hållet nu, “It’s beautiful”
Så vad tycker ni? Och vad vill ni ska hända? :)
Kapitel 2
Lite längre kapitel den här gången då! ;)
Tidigare: “I’m Louis, by the way”, sa han och jag hörde på hans dialekt att han var från England.
Men varför flög han från Stockholm?
“I’m Nadja”, presenterade jag mig, “If you don’t mind me asking, why did you fly from Stockholm?”
Han kollade på mig ett tag, som om han funderade på ett svar.
“I was on a vacation there”, svarade han.
Jag nickade som svar. Han verkade snäll och det skulle nog inte bli så farligt att sitta i de följande tre timmarna med Louis.
Jag andades in luften. Åh, Spanien. Vi åkte hit minst en gång varje år och jag älskade det. Resan hit hade gått bra och jag och Louis hade pratat lite med varandra. Han hade inte berättat något om sig själv, men vi pratade om annat. Jag hade inte sett honom sedan jag gick av flyget och fram till min familj, där jag befann mig nu. Vi hade precis gått iväg för att hämta våra väskor. Det ramlade ned några stycken, men inga av våra. Jag såg att en, som såg ut som våran, kom ned från rullbandet, till det större där alla väskor hamnade. När den åkte förbi oss sträckte jag ned handen och tog tag i handtaget, när jag såg att någon annan hade gjort precis samma sak.
“I’m sorry, I thought it was mine”, ursäktade jag mig och släppte taget, utan att kolla upp“That’s ok, Nadja”, sa rösten till personen som hade tagit väskan.
Hur kunde han veta mitt namn? Jag kollade upp och kände direkt igen de blå ögonen. Det var Louis.
“Oh, hi Louis”, hälsade jag
“Hi”, hälsade han tillbaka, “It was nice to meet you.”
Han gick iväg före jag han säga att det var trevligt att träffa honom med.
“Här gör man redan vänner, ser jag”, sa Will och blinkade åt mig
“Ge dig!” sa jag och buttade honom
“Woah, lugna ner dig, syrran”, sa han och skrattade åt mig.
Jag gjorde en grimas åt honom. Jag kollade tillbaka på rullbandet och såg våran väska, våran riktiga den här gången. Jag tog upp den från rullbandet och läste mitt namn. Japp, det var rätt. William hittade snart sin väska, och likaså mamma och pappa. Vi gick ut från flygplatsen och iväg mot bussen, som skulle köra oss till hotellet.
Hotellet såg ut som vanligt. Vi åkte alltid till samma hotell, Hotel Orquidea. Det var kanske inte det lyxigaste man kunde få tag på, men det var tradition att åka hit för oss. Vi hade gjort det enda sedan jag och Will var små, det var därför det blev det här hotellet, som är mer av ett familjhotell. Med familj menar jag då familjer småbarn. Skillnaden i år var att jag skulle få ett eget rum och det samma gällde min storebror. Det skulle bli skönt. För det första så behövde jag inte sova i en soffa och för det andra så behövde jag inte ha en irriterande bror bredvid mig hela tiden. Klockan var runt fyra på eftermiddagen när vi kom fram. Vi gick och checkade in. Jag gick mitt rum en våning över de andra, vilket inte gjorde mig någonting. Jag var ju faktiskt 18 år! Jag gick in i mitt rum, med min resväska dragandes efter mig. En dubbelsäng, en fåtölj, en bäddsoffa, en tv, ett badrum och en balkong. Precis som alla rum i det här hotellet såg ut. Jag stängde dörren bakom mig och gick iväg mot sängen. Jag lade ned resväskan bredvid den och gick sedan ut på balkongen. Jag hade fått den bästa utsikten, över havet. Om man kollade till vänster kunde man se hotellets poolar, och till höger kunde man se en tennis plan och lite längre bort ett motell,. Ännu längre bort låg en liten stad, Mas Palomas. Jag gick tillbaka in och gick fram till min resväska. Jag började packa upp mina kläder, för att lägga de i garderoben. Efter det tog jag fram min hårborste, tandborste, tandkräm, shampoo, balsam och tvål. Jag gick in i badrummet och ställde in allting där. Det var ett rätt enkelt badrum, en dusch, ett tvätthandfat och en toalett. Jag hörde att min mobil pep till och gick för att hämta den.
“Vi är vid poolen, så ta på dig badkläder och kom ner!”
Det var från Will. Jag letade upp mina badkläder och bytte snabbt om. Jag tog en handduk från badrummet och skyndade mig ut ur hotellrummet, och nedför trapporna. Jag föredrog trappor före hissar. När jag kom ner gick jag mot dörren som ledde till hotellets trädgård. Det första man såg var en liten turistaffär. Man fick följa en liten gång av stenar och kom sedan fram till de tre poolarna. En djup pool, en lite grundare pool och sedan en pool för mindre barn. Jag letade upp min familj. Mamma satt och solade, medan pappa och Will var i poolen och kastade boll till varandra. Hur töntig får man bli? Pappa är snart 50 år och Will är 20! Men jag älskade dem ändå. Jag hoppade ner i poolen och simmade fram till dem.
“Jag är med!”
Någon gång fick man väl ändå vara lite barnslig.
När vi hade badat färdigt gick vi iväg till en restaurang som låg i den väldigt lilla turiststaden Bahía Feliz. Det var kanske mer en pizzeria vid åt vid, men de hade annan mat också.
“Jag går och letar upp en plats”, sa jag när vi kom fram, “Och jag ska en pepperoni-pizza, som vanligt”
Pepperoni-pizzorna var de bästa här, jag älskade dem. Jag letade upp ett bord för fyra personer och slog mig ned på en av de svarta stolarna. Jag la min väska på bordet, precis när jag kände hur mobilen vibrerade i fickan. Ett nytt sms från Cajsa, en av mina bästa kompisar i Sverige.
“Är du framme än? xx”
Jag var påväg att svara när jag hörde hur någon tog upp min väska från bordet. Jag kollade upp och mötte Louis blick, han hade min väska i handen.
“That’s how easy someone can rob you”, upplyste han mig om
“Uhm... Thank you?” jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Han räckte ner väskan mot mig och jag tog emot den.
“Don’t put your things like that, someone could just grab then and take them, and then a second later, they’re gone”, förklarade han och jag kollade lite förvirrat på honom
“Thanks for information, Louis”, sa jag och skrattade lite
“No problem, Nadja”, sa han och log mot mig, “Are you enjoying Spain?”
“Yes, to 100 percent!” svarade jag glatt
“Good to hear”, sa Louis, samtidigt som hans mobil började ringa.
Han tog upp den ur fickan och läste vem det var.
“Sorry”, ursäktade han sig och tog upp mobilen mot örat.
Han gjorde en gest med sin hand, som en svag vinkning och jag vinkade tillbaka.
“Harry, mate!” hörde jag honom säga samtidigt som han gick iväg, uppför gatan.
Medan jag såg hans rygg komma längre och längre bort, funderade jag över vem Harry kunde vara. En kompis? Hans bror? Någon annan? Mina tankar avbröts snart av en röst.
“Här är man populär, ser jag”, det var William
“Haha, jätteroligt”, svarade jag
“Men kom igen syrran, lite skämt måste du ju tåla!” han satte sig bredvid mig och ställde sin pizza på bordet. Mamma och pappa kom snart ut ur restaurangen med tre tallrikar. Vi åt alla fyra pizza. Det sades inte så mycket under måltiden, eftersom vi hade munnen full med mat nästan hela tiden. Det enda som sades var antingen något helt ointressant, eller att maten var god, fast det var ju inte heller särskilt intressant.
Glöm nu inte att kommentera! :)
Kapitel 1
Det blir inte så långt första kapitel, men nästa kapitel ska nog bli ungefär lika långa som mina kapitel i Look At Us Now :)
Jag stod i mitt rum. Det var helt tomt, så när som på några få flyttlådor som snart skulle ut. Det var hejdå Sverige och hej England. Pappa hade fått något jobb i London, ‘som han absolut inte kunde tacka nej till’. Före vi skulle dit så skulle vi åka på en semester i Spanien, fast flyttlådorna skulle direkt till vårat nya hem. Pappa kände tydligen några i London som kunde ta emot lådorna och köra in dem i huset. Jag släckte lamporna, gick ut ur mitt rum och stängde dörren. Jag gick igenom korridoren på övervåningen och sedan nedför trappan. Mamma och pappa höll på att flytta ut alla flyttkartonger. Jag sa till dem att det fortfarande var kvar några i mitt rum och de gick upp för att hämta dem. Jag gick ut ur huset som jag hade växt upp i. Jag kunde inte fatta att jag aldrig skulle tillbaka hit. Visst, jag kunde ju fortfarande ha en chans att träffa mina vänner, men jag skulle aldrig mer komma in i det här huset, iallafall inte när det såg ut såhär. Efter en halvtimme var alla flyttlådor ute och ställda i flyttbilen. Mamma och pappa gick och satte sig i bilen medan jag stod kvar vid huset. Jag kollade på det en sista gång.
“Hejdå”, sa jag.
Det kanske lät idiotiskt, men jag skulle sakna det. Jag gick ner till bilen och satte mig i baksätet, bredvid min storebror, William, som också kallas för Will.
“Då åker vi då”, sa pappa och startade motorn.
Vi backade ut från parkeringen och körde iväg, mot flygplatsen. Arlanda, here I come. Det enda som hördes på vägen dit var radion, och mamma och pappa som pratade om något helt ointressant som jag inte orkade hänga med i. Will satt tyst hela resan, med sina hörlurar på öronen, säkert musik på högsta volym i dem också. När vi var framme på flygplatsen gick jag, Mamma och William ut ur bilen. Pappa åkte för att leta upp en parkering, medan vi gick in för att checka in våra biljetter. Vi var bland de första, så det tog inte så jättelång tid. Pappa var snart tillbaka. Vi letade upp vilken gate vi skulle till och gick sedan till Burger King för att äta något innan vi skulle på flyget, om en halvtimme. De 30 minuterna gick rätt snabbt och vi satt snart på flyget. Jag hamnade bredvid en brunhårig kille i min ålder. Great, jag skulle sitta bredvid en jämnårig kille i fem timmar. Han satt vid fönstret och jag satte mig ner bredvid honom. Han kollade på mig, och jag märkte att han hade blå ögon.
“Hello”, sa han glatt
“Hi”, hälsade jag tillbaka.
Ännu bättre, han var inte svensk. Två flygvärdinnor gick fram och visade vad man skulle göra ifall något gick fel. Efter det satte de sig ner på en varsin plats.
“Fasten your seatbelts”, sa en röst i en högtalare någonstans, “We’ll be landing in Gran Canaria, Spain, in five hours. Have a nice trip!”
Flygplanet lyfte. Under de första två timmarna pratade jag ingenting med killen intill mig, men tillslut kollade han på mig.
“I’m Louis, by the way”, sa han och jag hörde på hans dialekt att han var från England.
Men varför flög han från Stockholm?
“I’m Nadja”, presenterade jag mig, “If you don’t mind me asking, why did you fly from Stockholm?”
Han kollade på mig ett tag, som om han funderade på ett svar.
“I was on a vacation there”, svarade han.
Jag nickade som svar. Han verkade snäll och det skulle nog inte bli så farligt att sitta i de följande tre timmarna med Louis.
Det kanske lät idiotiskt, men jag skulle sakna det. Jag gick ner till bilen och satte mig i baksätet, bredvid min storebror, William, som också kallas för Will.
“Då åker vi då”, sa pappa och startade motorn.
Vi backade ut från parkeringen och körde iväg, mot flygplatsen. Arlanda, here I come. Det enda som hördes på vägen dit var radion, och mamma och pappa som pratade om något helt ointressant som jag inte orkade hänga med i. Will satt tyst hela resan, med sina hörlurar på öronen, säkert musik på högsta volym i dem också. När vi var framme på flygplatsen gick jag, Mamma och William ut ur bilen. Pappa åkte för att leta upp en parkering, medan vi gick in för att checka in våra biljetter. Vi var bland de första, så det tog inte så jättelång tid. Pappa var snart tillbaka. Vi letade upp vilken gate vi skulle till och gick sedan till Burger King för att äta något innan vi skulle på flyget, om en halvtimme. De 30 minuterna gick rätt snabbt och vi satt snart på flyget. Jag hamnade bredvid en brunhårig kille i min ålder. Great, jag skulle sitta bredvid en jämnårig kille i fem timmar. Han satt vid fönstret och jag satte mig ner bredvid honom. Han kollade på mig, och jag märkte att han hade blå ögon.
“Hello”, sa han glatt
“Hi”, hälsade jag tillbaka.
Ännu bättre, han var inte svensk. Två flygvärdinnor gick fram och visade vad man skulle göra ifall något gick fel. Efter det satte de sig ner på en varsin plats.
“Fasten your seatbelts”, sa en röst i en högtalare någonstans, “We’ll be landing in Gran Canaria, Spain, in five hours. Have a nice trip!”
Flygplanet lyfte. Under de första två timmarna pratade jag ingenting med killen intill mig, men tillslut kollade han på mig.
“I’m Louis, by the way”, sa han och jag hörde på hans dialekt att han var från England.
Men varför flög han från Stockholm?
“I’m Nadja”, presenterade jag mig, “If you don’t mind me asking, why did you fly from Stockholm?”
Han kollade på mig ett tag, som om han funderade på ett svar.
“I was on a vacation there”, svarade han.
Jag nickade som svar. Han verkade snäll och det skulle nog inte bli så farligt att sitta i de följande tre timmarna med Louis.
Kommentera vad ni tycker nu :)
Vad novellen kommer att handla om
Jag vet att det finns endel svenska noveller om One Direction nu. Hursomhelst så läser jag några stycken. Ingen av dom som jag läser handlar om Louis. Så jag tänkte att jag kunde göra en. Jag har suttit ett tag och funderat på vad den ska handla om. Det här är vad jag kom fram till:
En svensk 18-årig tjej, vid namn Nadja, ska flytta till London på grund av hennes pappas jobb. Före de flyttar dit, så ska de på semester i Spanien i två veckor(kanske längre). En dag så träffar Nadja en kille, vid namn Louis. De blir bra kompisar, och kanske lite mer? Hon har ingen aning om att han är känd och han håller det lite hemligt. Självklart berättar han om killarna, men inte att dom är med i ett band. När dom åker tillbaka till London så hamnar Nadja och Louis bredvid varandra i flyget. När dom kommer till flygplatsen så skiljs dom åt. Louis som är med i Englands hetaste pojkband, möts ju självklart av fans, men det märker aldrig Nadja. De fortsätter vara vänner, och hon får träffa resten av killarna. När hon ser dom i tidningar och på hyllor i affärerna, så blir hon ju såklart nyfiken på vilka dom egentligen är. Har dom ljugit för henne? Och hur kommer Nadja reagera när hon får reda på att dom är kända?
Ja, det var väl i princip handlingen.
Vad tycker ni, låter det bra?
Bloggen är under renovering.
--
