Kapitel 2
Lite längre kapitel den här gången då! ;)
Tidigare: “I’m Louis, by the way”, sa han och jag hörde på hans dialekt att han var från England.
Men varför flög han från Stockholm?
“I’m Nadja”, presenterade jag mig, “If you don’t mind me asking, why did you fly from Stockholm?”
Han kollade på mig ett tag, som om han funderade på ett svar.
“I was on a vacation there”, svarade han.
Jag nickade som svar. Han verkade snäll och det skulle nog inte bli så farligt att sitta i de följande tre timmarna med Louis.
Jag andades in luften. Åh, Spanien. Vi åkte hit minst en gång varje år och jag älskade det. Resan hit hade gått bra och jag och Louis hade pratat lite med varandra. Han hade inte berättat något om sig själv, men vi pratade om annat. Jag hade inte sett honom sedan jag gick av flyget och fram till min familj, där jag befann mig nu. Vi hade precis gått iväg för att hämta våra väskor. Det ramlade ned några stycken, men inga av våra. Jag såg att en, som såg ut som våran, kom ned från rullbandet, till det större där alla väskor hamnade. När den åkte förbi oss sträckte jag ned handen och tog tag i handtaget, när jag såg att någon annan hade gjort precis samma sak.
“I’m sorry, I thought it was mine”, ursäktade jag mig och släppte taget, utan att kolla upp“That’s ok, Nadja”, sa rösten till personen som hade tagit väskan.
Hur kunde han veta mitt namn? Jag kollade upp och kände direkt igen de blå ögonen. Det var Louis.
“Oh, hi Louis”, hälsade jag
“Hi”, hälsade han tillbaka, “It was nice to meet you.”
Han gick iväg före jag han säga att det var trevligt att träffa honom med.
“Här gör man redan vänner, ser jag”, sa Will och blinkade åt mig
“Ge dig!” sa jag och buttade honom
“Woah, lugna ner dig, syrran”, sa han och skrattade åt mig.
Jag gjorde en grimas åt honom. Jag kollade tillbaka på rullbandet och såg våran väska, våran riktiga den här gången. Jag tog upp den från rullbandet och läste mitt namn. Japp, det var rätt. William hittade snart sin väska, och likaså mamma och pappa. Vi gick ut från flygplatsen och iväg mot bussen, som skulle köra oss till hotellet.
Hotellet såg ut som vanligt. Vi åkte alltid till samma hotell, Hotel Orquidea. Det var kanske inte det lyxigaste man kunde få tag på, men det var tradition att åka hit för oss. Vi hade gjort det enda sedan jag och Will var små, det var därför det blev det här hotellet, som är mer av ett familjhotell. Med familj menar jag då familjer småbarn. Skillnaden i år var att jag skulle få ett eget rum och det samma gällde min storebror. Det skulle bli skönt. För det första så behövde jag inte sova i en soffa och för det andra så behövde jag inte ha en irriterande bror bredvid mig hela tiden. Klockan var runt fyra på eftermiddagen när vi kom fram. Vi gick och checkade in. Jag gick mitt rum en våning över de andra, vilket inte gjorde mig någonting. Jag var ju faktiskt 18 år! Jag gick in i mitt rum, med min resväska dragandes efter mig. En dubbelsäng, en fåtölj, en bäddsoffa, en tv, ett badrum och en balkong. Precis som alla rum i det här hotellet såg ut. Jag stängde dörren bakom mig och gick iväg mot sängen. Jag lade ned resväskan bredvid den och gick sedan ut på balkongen. Jag hade fått den bästa utsikten, över havet. Om man kollade till vänster kunde man se hotellets poolar, och till höger kunde man se en tennis plan och lite längre bort ett motell,. Ännu längre bort låg en liten stad, Mas Palomas. Jag gick tillbaka in och gick fram till min resväska. Jag började packa upp mina kläder, för att lägga de i garderoben. Efter det tog jag fram min hårborste, tandborste, tandkräm, shampoo, balsam och tvål. Jag gick in i badrummet och ställde in allting där. Det var ett rätt enkelt badrum, en dusch, ett tvätthandfat och en toalett. Jag hörde att min mobil pep till och gick för att hämta den.
“Vi är vid poolen, så ta på dig badkläder och kom ner!”
Det var från Will. Jag letade upp mina badkläder och bytte snabbt om. Jag tog en handduk från badrummet och skyndade mig ut ur hotellrummet, och nedför trapporna. Jag föredrog trappor före hissar. När jag kom ner gick jag mot dörren som ledde till hotellets trädgård. Det första man såg var en liten turistaffär. Man fick följa en liten gång av stenar och kom sedan fram till de tre poolarna. En djup pool, en lite grundare pool och sedan en pool för mindre barn. Jag letade upp min familj. Mamma satt och solade, medan pappa och Will var i poolen och kastade boll till varandra. Hur töntig får man bli? Pappa är snart 50 år och Will är 20! Men jag älskade dem ändå. Jag hoppade ner i poolen och simmade fram till dem.
“Jag är med!”
Någon gång fick man väl ändå vara lite barnslig.
När vi hade badat färdigt gick vi iväg till en restaurang som låg i den väldigt lilla turiststaden Bahía Feliz. Det var kanske mer en pizzeria vid åt vid, men de hade annan mat också.
“Jag går och letar upp en plats”, sa jag när vi kom fram, “Och jag ska en pepperoni-pizza, som vanligt”
Pepperoni-pizzorna var de bästa här, jag älskade dem. Jag letade upp ett bord för fyra personer och slog mig ned på en av de svarta stolarna. Jag la min väska på bordet, precis när jag kände hur mobilen vibrerade i fickan. Ett nytt sms från Cajsa, en av mina bästa kompisar i Sverige.
“Är du framme än? xx”
Jag var påväg att svara när jag hörde hur någon tog upp min väska från bordet. Jag kollade upp och mötte Louis blick, han hade min väska i handen.
“That’s how easy someone can rob you”, upplyste han mig om
“Uhm... Thank you?” jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Han räckte ner väskan mot mig och jag tog emot den.
“Don’t put your things like that, someone could just grab then and take them, and then a second later, they’re gone”, förklarade han och jag kollade lite förvirrat på honom
“Thanks for information, Louis”, sa jag och skrattade lite
“No problem, Nadja”, sa han och log mot mig, “Are you enjoying Spain?”
“Yes, to 100 percent!” svarade jag glatt
“Good to hear”, sa Louis, samtidigt som hans mobil började ringa.
Han tog upp den ur fickan och läste vem det var.
“Sorry”, ursäktade han sig och tog upp mobilen mot örat.
Han gjorde en gest med sin hand, som en svag vinkning och jag vinkade tillbaka.
“Harry, mate!” hörde jag honom säga samtidigt som han gick iväg, uppför gatan.
Medan jag såg hans rygg komma längre och längre bort, funderade jag över vem Harry kunde vara. En kompis? Hans bror? Någon annan? Mina tankar avbröts snart av en röst.
“Här är man populär, ser jag”, det var William
“Haha, jätteroligt”, svarade jag
“Men kom igen syrran, lite skämt måste du ju tåla!” han satte sig bredvid mig och ställde sin pizza på bordet. Mamma och pappa kom snart ut ur restaurangen med tre tallrikar. Vi åt alla fyra pizza. Det sades inte så mycket under måltiden, eftersom vi hade munnen full med mat nästan hela tiden. Det enda som sades var antingen något helt ointressant, eller att maten var god, fast det var ju inte heller särskilt intressant.
Glöm nu inte att kommentera! :)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Mer! :D
Postat av: Natta
Braa! :D Meer! xD
Postat av: Anonym
bra :D
Postat av: Annie
Jätte bra!
Trackback
