Kapitel 4
Tidigare: “Have you ever been here before?” frågade jag, bara för att ha något att säga
“No”, svarade han och skakade på huvudet. Han kollade på havet, “But I really like it, even if it’s still the first day I’m here”
“Yeah”, sa jag och kollade också ut på havet, solen hade gått ner helt och hållet nu, “It’s beautiful”
“No”, svarade han och skakade på huvudet. Han kollade på havet, “But I really like it, even if it’s still the first day I’m here”
“Yeah”, sa jag och kollade också ut på havet, solen hade gått ner helt och hållet nu, “It’s beautiful”
Dagen efter gick jag ner till frukostbuffén med familjen. Jag hoppades på att få se Louis där nere. Vi hade nyss lärt känna varandra, men jag gillade honom, han var snäll. När vi kom ner ställde vi oss sist i kön för buffén.
“Vad gjorde du på stranden igår då?” retades Will, “Jag såg att du var med den där killen”“Vi pratade bara”, sa jag och började bli irriterad på att han skulle lägga sig i allting hela tiden
“Visst, pratade”, sa han.
Det var snart våran tur att ta frukost. Jag tog upp en tallrik ur stället. Jag gick fram till stället där det fanns bacon och la på lite på tallriken, sedan tog jag lite äggröra. Kanske skulle man egentligen äta något spanskt, men jag var sugen på det här nu. Jag gick sedan fram till smörgåsarna och tog en, som jag bredde smör på. Jag tog också en ostskiva och la på mackan. Efter det gick jag och letade upp ett bord för fyra personer, eftersom mamma, pappa och William fortfarande tog mat. Jag satte mig ner så fort jag hittat ett bord och ställde ner tallriken på bordet. Jag kollade runt i hopp om att kanske få se Louis, men jag kunde hitta honom. Han kanske sov fortfarande, eller åt frukost någonannanstans. Egentligen visste jag ju inte ens om han bodde på det här hotellet. Resten av familjen kom snart och satte sig ned. De började alla äta och kunde inte prata för att de hade munnen full med mat. Herregud, vilken familj jag hade. Jag satte mest bara och petade i maten, jag åt upp min smörgås men inte resten. Saken var den att jag inte kunde få Louis ur mina tankar.
“Hur mår du gumman?” mamma kollade oroligt på mig.
Jag brukade alltid äta mycket, men jag var verkligen inte hungrig nu.
“Jag mår bra”, svarade jag och log mot henne.
Jag mådde faktiskt superbra!
“Är det säkert?” hon såg fortfarande orolig ut
“Ja, oroa dig inte”, svarade jag och log mot henne ännu en gång.
“Ok, då”, svarade hon och sedan lämnade vi rummet.
Jag gick upp på mitt rum och hämtade badkläder, för att sedan hoppa i poolen och bada ett tag.
Jag gick upp ur poolen när jag inte kände för att bada längre. Jag bestämde mig för att gå och byta om, så jag gick tillbaka till mitt hotellrum. Jag satte på mig en vit tshirt med tryck och ett par shorts. Sedan tog jag fram mina solglasögon och satte de på huvudet, inte över ögonen. Jag gick ut på balkongen med min dator. Det var rätt varmt ute, och solen sken även på min balkong. Jag startade datorn och gick in på facebook.
“Spanien är underbart! Men jag saknar er alla!” skrev jag och skickade iväg.
Cajsa ploppade upp på chatten.
“Hej :D”
“Hej Cajsa! :)”
“Hur är det?”
“Superbra”, svarade jag samtidigt som jag funderade på om jag skulle berätta om Louis. Antagligen inte, vi hade ju nyss träffats.
“Samma här :) Men jag måste gå nu, hejdå xx”
“Hejdå xx”, svarade jag och stängde ner datorn.
Jag hörde från hotellrummet hur min mobil plingade till. Jag gick in och tog upp den. Ett nytt sms.
“Hey Nadja, it’s me Louis. What’s up?”
Wow, han hade faktiskt tänkt på mig. Jag överreagerade säkert och skakade bort känslan jag hade inombords.
“Hi Louis. Not much, wbu?” skrev jag som svar och skickade iväg.
Jag tog med mig mobilen ut. Laptopen låg i soffan, eftersom jag tagit med mig den in när jag hämtat mobilen. Den vibrerade snart till och jag kollade på displayen. Louis, igen.
“Same, do you want to go to Las Palmas with me?”
Las Palmas var den största staden på Gran Canaria. Man kunde ju inte säga nej till att gå dit med honom.
“Sure :)” skickade jag iväg som svar
“Meet me by the bus stop in 5 xx”, svarade han snabbt.
Jag stoppade ner mobilen i fickan och tog sedan min handväska. Plånboken var redan med. Jag drog ner solglasögonen och gick ut ur hotellrummet och låste. Sedan styrde jag stegen mot trappan och gick ut. Jag följde gatan och gick förbi några affärer. Snart var jag framme vi busshållsplatsen. Den var ingen där, så jag satte mig ner. Precis när jag nuddat bänken kom han.
“Have you been waiting?” undrade Louis
“No, I just came”, svarade jag och log mot honom
Han nickade mot mig. Bussen kom rätt snart, efter att vi pratat i kanske fem minuter. Vi gick in och satte oss och det var inte så många där.
“Do you know how long ride it is?” frågade Louis
“About ten minutes”, svarade jag.
Jag kunde ön utantill hur bra som helst. När vi kom fram började vi gå på gatorna och gick in i lite affär. Han verkade vara rätt rik också, han köpte allt han såg som han ville ha. Han kanske inte hade det så svårt hemma ändå? Men någonting döljde han, det var jag säker på. Vid ett-tiden gick vi iväg och åt på McDonalds. När vi fått våra burgare satte vi oss vid ett bord för två.
“You said you went here every year, don’t you get bored?” undrade Louis med rynkad panna.
Han började äta på sin hamburgare.
“No, I don’t. I love it here”, svarade jag och åt min hamburgare.
Vi småpratade lite ett tag, tills jag hörde en röst bakom mig.
“Nadja!”
Jag vände mig om.
“Júan!” utbrast jag glatt.
Han gick och ställde sig bredvid mig.
“How are you?” frågade han
“I’m good”, svarade jag, “How are you”
“I’m enjoying life”, svarade han och skrattade, “And you brought someone with you, I see”
Louis satt med en förvirrad blick.
“Yeah, sorry”, sa jag, “Júan this is Louis, Louis this is Júan”
De skakade hand med varandra.
“I have to go”, sa Júan, med sin spanska dialekt.
Vi sa hejdå till varandra och han gick iväg.
“I’ve known since I was little, he lives here”, svarade jag på Louis fortfarande förvirrade blick
“Oh”, sa han och nickade.
Resten av dagen var vi kvar i Las Palmas och gick runt lite. Jag lärde verkligen att känna honom bättre, men jag kände på mig att det var någonting han inte berättade för mig. Jag valde att ignorera det, jag kunde ju ha fel. När klockan var vid niotiden åkte vi tillbaka till Bahía Feliz.
“Want to take a walk on the beach?” frågade Louis när vi var framme
“Sure”, svarade jag och log mot honom.
Solen hade redan gått ner. När vi kom fram till stranden tog både jag och Louis av oss våra skor och gick barfota i sanden. Vi sa inte så mycket under promenaden utan gick bara och tänkte, men det var ingen pinsam tystnad. Jag behövde bara honom där, det var allt. Efter ett tag stannade vi. Jag kollade på Louis. Av någon anledning blev han finare i månskenet. Han var fin annars också. Ja, han var faktiskt riktigt fin. Han kollade in i mina blå ögon, medan han tog bort en hårslinga från mitt aniskte.
“You’re beautiful”, sa han.
Jag kollade ner i marken och log. Vacker? Inte precis. Han tog sin hand under min haka och drog upp mitt ansikte, så att han kollade in i mina ögon.
“You really are”, med de orden böjde han sig ner och kysste mig.
Vad tycker ni? Går det för fort fram? :)
Kommentera! :D
Kommentarer
Postat av: Anonym
Mer! :D
Postat av: Anonym
du är sjukt bra på att skriva! mer :D
Postat av: Ellinor
gryyyyym!! :D mer xx
Postat av: Anonym
GRYMT BRA ! :D
Postat av: Anonym
nä inte alls för fort! meer!!
Postat av: Annie
Ohhh den äger!!!
Trackback
