Kapitel 3
Tidigare: Mamma och pappa kom snart ut ur restaurangen med tre tallrikar. Vi åt alla fyra pizza. Det sades inte så mycket under måltiden, eftersom vi hade munnen full med mat nästan hela tiden. Det enda som sades var antingen något helt ointressant, eller att maten var god, fast det var ju inte heller särskilt intressant.
När vi hade ätit färdigt kom jag ihåg att jag hade fått ett sms från Cajsa förrut som jag inte hade svarat på, eftersom Louis hade stört mig. Jag tog upp mobilen ur byxfickan och letade upp smset. Jag tryckte på svara och började skriva:
“Japp :) Och det är lika underbart som alltid. Fast jag saknar ju dig, förstås xx”Jag skickade iväg smset till Cajsa. Hon hade varit med hit två gånger, så hon visste hur underbart det var här. Det kändes hemskt att flytta till ett annat land, och inte kunna träffa mina vänner lika ofta. Jag skulle verkligen sakna dem. Förhoppningsvis skulle jag få vänner i England också, men det skulle aldrig bli likadant som i Stockholm. När pappa druckit upp sin öl, gick vi in med våra saker för att ställa dem på en vagn där man ställde tallrikar, glas, bestick, med mera, när man var färdig. Vi gick ut ur restaurangen och uppför den lilla gatan som ledde upp till turistbutikerna i Bahía Feliz.
“Vill du spela Air Hockey, Nadja?” frågade Will mig
“Visst, om du vill förlora”, sa jag tillbaka
“Haha, in your dreams!” sa han och vi styrde stegen mot spelrummet.
Mamma och pappa hade inget val, så de följde med oss. Som vanligt så hejade pappa på mig och mamma på William. Vi startade spelet. Pucken gled över planen och det blev inte något mål på ett tag, tills jag tillslut sätte ett i Wills mål.
“Yes!” skrek jag och pappa samtidigt och han gjorde en segergest med hand.
Precis när Will tagit upp pucken var tiden slut, så det kom ingen mer luft.
“I told you”, retades jag med brorsan
“Äsch, du har bara tur”, sa han med en irriterad röst.
Jag skrattade åt honom.
“Hola Nadja!” hörde jag en röst bakom mig, jag visste vem det var så fort jag hörde mitt namn.
Jag sprang fram och slog armarna om personen som hälsat på mig.
“Hola Júan!” utbrast jag glatt.
Jag och Júan hade känt varandra i nästan hela våra liv. Han var lika gammal som mig, och vi var väldigt lika. På insidan då, inte på utsidan.
“I’ve missed you”, sa han med inte världens bästa engelska, men man förstod
“I’ve missed you too”, sa jag och gav honom en kram till.
Han stannade ett tag och vi pratade om vad vi gjort sedan förra gången vi träffades. Jag såg i ögonvrån att Louis gick förbi mig.
“Remember that I took your purse earlier”, sa han när han gick förbi mig.
Jag undrar varför. Det var väl klart att jag kom ihåg det. Júan kollade konstigt på mig och jag ryckte på axlarna. Han var som en bror till mig, fast en snällare bror än Will. Jag hade läst spanska i skolan, så vi utbytte några fraser och han lärde mig hur jag skulle säga det “egentligen”.
“I should probably go now, I need to go to my family”, sa han och jag nickade, “Adíos señorita!”
“Adíos señor!” sa jag som hejdå och han gick iväg.
Jag vände mig om för att gå tillbaka till min familj, men de var inte kvar längre. Jag suckade och bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet.
När jag kommit upp till mitt rum la jag min väska i soffan och satte mig sedan ned. Jag var påväg att sätta på teven, när jag kom ihåg vad Louis sagt till mig tidigare. Glöm inte att jag tog din väska förrut. Jag gick fram till min handväska och öppnade den. Jag rotade igenom den lite och hittade en lapp, som inte hade varit där förrut. Jag tog upp den och läste. “Dear Nadja” stod det och jag vecklade upp lappen. “Call me when you see this” och sedan stod det ett nummer. Jag tog upp min mobil och slog in numret. Det gick några signaler, sedan hördes en röst.
“Hello?” det var Louis
“Hi Louis, it’s me, Nadja”, sa jag
“Oh, hi”, svarade han, “So you got the message?”
“Yeah”, svarade jag, “Did you want anything special?”
“Come down to the beach”, svarade han, “I’m waiting for you”
“I’ll be there soon”, sa jag och la på.
Jag gick iväg mot hotelldörren och gick sedan nedför trapporna.
“Vart är du påväg?” hörde jag en röst när jag kom till våningen under, det var William.
“Till stranden”, svarade jag, “Vart är du påväg?”
“Till scenen”, svarade han men fortsatte sedan, “Vad ska du göra på stranden?”
“Inget särskilt”, svarade jag.
Jag orkade inte dra upp Louis just nu, jag visste att han skulle reta mig. Han nickade bara och gick iväg till hissen. Jag fortsatte nedför trapporna och gick sedan ut i trädgården. Det var då jag kom på att jag inte var säker på vilken strand han menade, men jag chansade på den som låg bakom hotellets egna restaurang. Jag styrde stegen dit. Påvägen mot stranden gick jag förbi scenen, där det alltid var någon slags underhållning. Idag var det någon tävling, som jag inte orkade bry mig om. Jag gick ut på sanden och kände doften av hav. Jag kollade runt och såg att en person satt på en solstol lite längre bort. Jag gick dit och hoppades på att det var Louis, det var det. Han vände sig om mot mig och log.
“You found me”, sa han.
Jag skrattade och satte mig ned bredvid honom. Det var solnedgång, och det var verkligen fint här just nu.
“It’s beautiful, isn’t it?” sa Louis, det var inte direkt någon fråga.
Jag nickade och log mot honom. Sedan kollade jag tillbaka mot havet och solnedgången. Vi satt tysta ett tag, men det var ingen pinsam tystnad.
“Is this the first time you’re here?” avbröt han tystnaden.
“No, we’re every year”, förklarade jag
“We?” han kollade undrade på mig
“My family”, svarade jag
“Oh”, sa han och nickade mot mig.
Jag ville fråga honom vem Harry var, men om jag gjorde det så skulle han förstå att jag tänkt på honom hela tiden.
“Sorry I had to go earlier”, sa han, som om han läst mina tankar
“No need to apologise”, sa jag, “But who called you?”
“Oh, uhm... one of my friends”, sa han och kollade ner när han sa det sista
“Ok”, svarade jag.
Han kollade upp på mig igen och log ett snett leende samtidigt som han nickade.
“Have you ever been here before?” frågade jag, bara för att ha något att säga
“No”, svarade han och skakade på huvudet. Han kollade på havet, “But I really like it, even if it’s still the first day I’m here”
“Yeah”, sa jag och kollade också ut på havet, solen hade gått ner helt och hållet nu, “It’s beautiful”
Så vad tycker ni? Och vad vill ni ska hända? :)
Kommentarer
Postat av: Anonym
mer! dom borde kyssas :DDD
Postat av: Anonym
mer, kysss!
Postat av: Anonym
Jättebra !!! :D meer !!!!!
Trackback
