Kapitel 3
Tidigare: Mamma och pappa kom snart ut ur restaurangen med tre tallrikar. Vi åt alla fyra pizza. Det sades inte så mycket under måltiden, eftersom vi hade munnen full med mat nästan hela tiden. Det enda som sades var antingen något helt ointressant, eller att maten var god, fast det var ju inte heller särskilt intressant.
När vi hade ätit färdigt kom jag ihåg att jag hade fått ett sms från Cajsa förrut som jag inte hade svarat på, eftersom Louis hade stört mig. Jag tog upp mobilen ur byxfickan och letade upp smset. Jag tryckte på svara och började skriva:
“Japp :) Och det är lika underbart som alltid. Fast jag saknar ju dig, förstås xx”Jag skickade iväg smset till Cajsa. Hon hade varit med hit två gånger, så hon visste hur underbart det var här. Det kändes hemskt att flytta till ett annat land, och inte kunna träffa mina vänner lika ofta. Jag skulle verkligen sakna dem. Förhoppningsvis skulle jag få vänner i England också, men det skulle aldrig bli likadant som i Stockholm. När pappa druckit upp sin öl, gick vi in med våra saker för att ställa dem på en vagn där man ställde tallrikar, glas, bestick, med mera, när man var färdig. Vi gick ut ur restaurangen och uppför den lilla gatan som ledde upp till turistbutikerna i Bahía Feliz.
“Vill du spela Air Hockey, Nadja?” frågade Will mig
“Visst, om du vill förlora”, sa jag tillbaka
“Haha, in your dreams!” sa han och vi styrde stegen mot spelrummet.
Mamma och pappa hade inget val, så de följde med oss. Som vanligt så hejade pappa på mig och mamma på William. Vi startade spelet. Pucken gled över planen och det blev inte något mål på ett tag, tills jag tillslut sätte ett i Wills mål.
“Yes!” skrek jag och pappa samtidigt och han gjorde en segergest med hand.
Precis när Will tagit upp pucken var tiden slut, så det kom ingen mer luft.
“I told you”, retades jag med brorsan
“Äsch, du har bara tur”, sa han med en irriterad röst.
Jag skrattade åt honom.
“Hola Nadja!” hörde jag en röst bakom mig, jag visste vem det var så fort jag hörde mitt namn.
Jag sprang fram och slog armarna om personen som hälsat på mig.
“Hola Júan!” utbrast jag glatt.
Jag och Júan hade känt varandra i nästan hela våra liv. Han var lika gammal som mig, och vi var väldigt lika. På insidan då, inte på utsidan.
“I’ve missed you”, sa han med inte världens bästa engelska, men man förstod
“I’ve missed you too”, sa jag och gav honom en kram till.
Han stannade ett tag och vi pratade om vad vi gjort sedan förra gången vi träffades. Jag såg i ögonvrån att Louis gick förbi mig.
“Remember that I took your purse earlier”, sa han när han gick förbi mig.
Jag undrar varför. Det var väl klart att jag kom ihåg det. Júan kollade konstigt på mig och jag ryckte på axlarna. Han var som en bror till mig, fast en snällare bror än Will. Jag hade läst spanska i skolan, så vi utbytte några fraser och han lärde mig hur jag skulle säga det “egentligen”.
“I should probably go now, I need to go to my family”, sa han och jag nickade, “Adíos señorita!”
“Adíos señor!” sa jag som hejdå och han gick iväg.
Jag vände mig om för att gå tillbaka till min familj, men de var inte kvar längre. Jag suckade och bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet.
När jag kommit upp till mitt rum la jag min väska i soffan och satte mig sedan ned. Jag var påväg att sätta på teven, när jag kom ihåg vad Louis sagt till mig tidigare. Glöm inte att jag tog din väska förrut. Jag gick fram till min handväska och öppnade den. Jag rotade igenom den lite och hittade en lapp, som inte hade varit där förrut. Jag tog upp den och läste. “Dear Nadja” stod det och jag vecklade upp lappen. “Call me when you see this” och sedan stod det ett nummer. Jag tog upp min mobil och slog in numret. Det gick några signaler, sedan hördes en röst.
“Hello?” det var Louis
“Hi Louis, it’s me, Nadja”, sa jag
“Oh, hi”, svarade han, “So you got the message?”
“Yeah”, svarade jag, “Did you want anything special?”
“Come down to the beach”, svarade han, “I’m waiting for you”
“I’ll be there soon”, sa jag och la på.
Jag gick iväg mot hotelldörren och gick sedan nedför trapporna.
“Vart är du påväg?” hörde jag en röst när jag kom till våningen under, det var William.
“Till stranden”, svarade jag, “Vart är du påväg?”
“Till scenen”, svarade han men fortsatte sedan, “Vad ska du göra på stranden?”
“Inget särskilt”, svarade jag.
Jag orkade inte dra upp Louis just nu, jag visste att han skulle reta mig. Han nickade bara och gick iväg till hissen. Jag fortsatte nedför trapporna och gick sedan ut i trädgården. Det var då jag kom på att jag inte var säker på vilken strand han menade, men jag chansade på den som låg bakom hotellets egna restaurang. Jag styrde stegen dit. Påvägen mot stranden gick jag förbi scenen, där det alltid var någon slags underhållning. Idag var det någon tävling, som jag inte orkade bry mig om. Jag gick ut på sanden och kände doften av hav. Jag kollade runt och såg att en person satt på en solstol lite längre bort. Jag gick dit och hoppades på att det var Louis, det var det. Han vände sig om mot mig och log.
“You found me”, sa han.
Jag skrattade och satte mig ned bredvid honom. Det var solnedgång, och det var verkligen fint här just nu.
“It’s beautiful, isn’t it?” sa Louis, det var inte direkt någon fråga.
Jag nickade och log mot honom. Sedan kollade jag tillbaka mot havet och solnedgången. Vi satt tysta ett tag, men det var ingen pinsam tystnad.
“Is this the first time you’re here?” avbröt han tystnaden.
“No, we’re every year”, förklarade jag
“We?” han kollade undrade på mig
“My family”, svarade jag
“Oh”, sa han och nickade mot mig.
Jag ville fråga honom vem Harry var, men om jag gjorde det så skulle han förstå att jag tänkt på honom hela tiden.
“Sorry I had to go earlier”, sa han, som om han läst mina tankar
“No need to apologise”, sa jag, “But who called you?”
“Oh, uhm... one of my friends”, sa han och kollade ner när han sa det sista
“Ok”, svarade jag.
Han kollade upp på mig igen och log ett snett leende samtidigt som han nickade.
“Have you ever been here before?” frågade jag, bara för att ha något att säga
“No”, svarade han och skakade på huvudet. Han kollade på havet, “But I really like it, even if it’s still the first day I’m here”
“Yeah”, sa jag och kollade också ut på havet, solen hade gått ner helt och hållet nu, “It’s beautiful”
Så vad tycker ni? Och vad vill ni ska hända? :)
Kapitel 2
Lite längre kapitel den här gången då! ;)
Tidigare: “I’m Louis, by the way”, sa han och jag hörde på hans dialekt att han var från England.
Men varför flög han från Stockholm?
“I’m Nadja”, presenterade jag mig, “If you don’t mind me asking, why did you fly from Stockholm?”
Han kollade på mig ett tag, som om han funderade på ett svar.
“I was on a vacation there”, svarade han.
Jag nickade som svar. Han verkade snäll och det skulle nog inte bli så farligt att sitta i de följande tre timmarna med Louis.
Jag andades in luften. Åh, Spanien. Vi åkte hit minst en gång varje år och jag älskade det. Resan hit hade gått bra och jag och Louis hade pratat lite med varandra. Han hade inte berättat något om sig själv, men vi pratade om annat. Jag hade inte sett honom sedan jag gick av flyget och fram till min familj, där jag befann mig nu. Vi hade precis gått iväg för att hämta våra väskor. Det ramlade ned några stycken, men inga av våra. Jag såg att en, som såg ut som våran, kom ned från rullbandet, till det större där alla väskor hamnade. När den åkte förbi oss sträckte jag ned handen och tog tag i handtaget, när jag såg att någon annan hade gjort precis samma sak.
“I’m sorry, I thought it was mine”, ursäktade jag mig och släppte taget, utan att kolla upp“That’s ok, Nadja”, sa rösten till personen som hade tagit väskan.
Hur kunde han veta mitt namn? Jag kollade upp och kände direkt igen de blå ögonen. Det var Louis.
“Oh, hi Louis”, hälsade jag
“Hi”, hälsade han tillbaka, “It was nice to meet you.”
Han gick iväg före jag han säga att det var trevligt att träffa honom med.
“Här gör man redan vänner, ser jag”, sa Will och blinkade åt mig
“Ge dig!” sa jag och buttade honom
“Woah, lugna ner dig, syrran”, sa han och skrattade åt mig.
Jag gjorde en grimas åt honom. Jag kollade tillbaka på rullbandet och såg våran väska, våran riktiga den här gången. Jag tog upp den från rullbandet och läste mitt namn. Japp, det var rätt. William hittade snart sin väska, och likaså mamma och pappa. Vi gick ut från flygplatsen och iväg mot bussen, som skulle köra oss till hotellet.
Hotellet såg ut som vanligt. Vi åkte alltid till samma hotell, Hotel Orquidea. Det var kanske inte det lyxigaste man kunde få tag på, men det var tradition att åka hit för oss. Vi hade gjort det enda sedan jag och Will var små, det var därför det blev det här hotellet, som är mer av ett familjhotell. Med familj menar jag då familjer småbarn. Skillnaden i år var att jag skulle få ett eget rum och det samma gällde min storebror. Det skulle bli skönt. För det första så behövde jag inte sova i en soffa och för det andra så behövde jag inte ha en irriterande bror bredvid mig hela tiden. Klockan var runt fyra på eftermiddagen när vi kom fram. Vi gick och checkade in. Jag gick mitt rum en våning över de andra, vilket inte gjorde mig någonting. Jag var ju faktiskt 18 år! Jag gick in i mitt rum, med min resväska dragandes efter mig. En dubbelsäng, en fåtölj, en bäddsoffa, en tv, ett badrum och en balkong. Precis som alla rum i det här hotellet såg ut. Jag stängde dörren bakom mig och gick iväg mot sängen. Jag lade ned resväskan bredvid den och gick sedan ut på balkongen. Jag hade fått den bästa utsikten, över havet. Om man kollade till vänster kunde man se hotellets poolar, och till höger kunde man se en tennis plan och lite längre bort ett motell,. Ännu längre bort låg en liten stad, Mas Palomas. Jag gick tillbaka in och gick fram till min resväska. Jag började packa upp mina kläder, för att lägga de i garderoben. Efter det tog jag fram min hårborste, tandborste, tandkräm, shampoo, balsam och tvål. Jag gick in i badrummet och ställde in allting där. Det var ett rätt enkelt badrum, en dusch, ett tvätthandfat och en toalett. Jag hörde att min mobil pep till och gick för att hämta den.
“Vi är vid poolen, så ta på dig badkläder och kom ner!”
Det var från Will. Jag letade upp mina badkläder och bytte snabbt om. Jag tog en handduk från badrummet och skyndade mig ut ur hotellrummet, och nedför trapporna. Jag föredrog trappor före hissar. När jag kom ner gick jag mot dörren som ledde till hotellets trädgård. Det första man såg var en liten turistaffär. Man fick följa en liten gång av stenar och kom sedan fram till de tre poolarna. En djup pool, en lite grundare pool och sedan en pool för mindre barn. Jag letade upp min familj. Mamma satt och solade, medan pappa och Will var i poolen och kastade boll till varandra. Hur töntig får man bli? Pappa är snart 50 år och Will är 20! Men jag älskade dem ändå. Jag hoppade ner i poolen och simmade fram till dem.
“Jag är med!”
Någon gång fick man väl ändå vara lite barnslig.
När vi hade badat färdigt gick vi iväg till en restaurang som låg i den väldigt lilla turiststaden Bahía Feliz. Det var kanske mer en pizzeria vid åt vid, men de hade annan mat också.
“Jag går och letar upp en plats”, sa jag när vi kom fram, “Och jag ska en pepperoni-pizza, som vanligt”
Pepperoni-pizzorna var de bästa här, jag älskade dem. Jag letade upp ett bord för fyra personer och slog mig ned på en av de svarta stolarna. Jag la min väska på bordet, precis när jag kände hur mobilen vibrerade i fickan. Ett nytt sms från Cajsa, en av mina bästa kompisar i Sverige.
“Är du framme än? xx”
Jag var påväg att svara när jag hörde hur någon tog upp min väska från bordet. Jag kollade upp och mötte Louis blick, han hade min väska i handen.
“That’s how easy someone can rob you”, upplyste han mig om
“Uhm... Thank you?” jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Han räckte ner väskan mot mig och jag tog emot den.
“Don’t put your things like that, someone could just grab then and take them, and then a second later, they’re gone”, förklarade han och jag kollade lite förvirrat på honom
“Thanks for information, Louis”, sa jag och skrattade lite
“No problem, Nadja”, sa han och log mot mig, “Are you enjoying Spain?”
“Yes, to 100 percent!” svarade jag glatt
“Good to hear”, sa Louis, samtidigt som hans mobil började ringa.
Han tog upp den ur fickan och läste vem det var.
“Sorry”, ursäktade han sig och tog upp mobilen mot örat.
Han gjorde en gest med sin hand, som en svag vinkning och jag vinkade tillbaka.
“Harry, mate!” hörde jag honom säga samtidigt som han gick iväg, uppför gatan.
Medan jag såg hans rygg komma längre och längre bort, funderade jag över vem Harry kunde vara. En kompis? Hans bror? Någon annan? Mina tankar avbröts snart av en röst.
“Här är man populär, ser jag”, det var William
“Haha, jätteroligt”, svarade jag
“Men kom igen syrran, lite skämt måste du ju tåla!” han satte sig bredvid mig och ställde sin pizza på bordet. Mamma och pappa kom snart ut ur restaurangen med tre tallrikar. Vi åt alla fyra pizza. Det sades inte så mycket under måltiden, eftersom vi hade munnen full med mat nästan hela tiden. Det enda som sades var antingen något helt ointressant, eller att maten var god, fast det var ju inte heller särskilt intressant.
Glöm nu inte att kommentera! :)
Kapitel 1
Det blir inte så långt första kapitel, men nästa kapitel ska nog bli ungefär lika långa som mina kapitel i Look At Us Now :)
Jag stod i mitt rum. Det var helt tomt, så när som på några få flyttlådor som snart skulle ut. Det var hejdå Sverige och hej England. Pappa hade fått något jobb i London, ‘som han absolut inte kunde tacka nej till’. Före vi skulle dit så skulle vi åka på en semester i Spanien, fast flyttlådorna skulle direkt till vårat nya hem. Pappa kände tydligen några i London som kunde ta emot lådorna och köra in dem i huset. Jag släckte lamporna, gick ut ur mitt rum och stängde dörren. Jag gick igenom korridoren på övervåningen och sedan nedför trappan. Mamma och pappa höll på att flytta ut alla flyttkartonger. Jag sa till dem att det fortfarande var kvar några i mitt rum och de gick upp för att hämta dem. Jag gick ut ur huset som jag hade växt upp i. Jag kunde inte fatta att jag aldrig skulle tillbaka hit. Visst, jag kunde ju fortfarande ha en chans att träffa mina vänner, men jag skulle aldrig mer komma in i det här huset, iallafall inte när det såg ut såhär. Efter en halvtimme var alla flyttlådor ute och ställda i flyttbilen. Mamma och pappa gick och satte sig i bilen medan jag stod kvar vid huset. Jag kollade på det en sista gång.
“Hejdå”, sa jag.
Det kanske lät idiotiskt, men jag skulle sakna det. Jag gick ner till bilen och satte mig i baksätet, bredvid min storebror, William, som också kallas för Will.
“Då åker vi då”, sa pappa och startade motorn.
Vi backade ut från parkeringen och körde iväg, mot flygplatsen. Arlanda, here I come. Det enda som hördes på vägen dit var radion, och mamma och pappa som pratade om något helt ointressant som jag inte orkade hänga med i. Will satt tyst hela resan, med sina hörlurar på öronen, säkert musik på högsta volym i dem också. När vi var framme på flygplatsen gick jag, Mamma och William ut ur bilen. Pappa åkte för att leta upp en parkering, medan vi gick in för att checka in våra biljetter. Vi var bland de första, så det tog inte så jättelång tid. Pappa var snart tillbaka. Vi letade upp vilken gate vi skulle till och gick sedan till Burger King för att äta något innan vi skulle på flyget, om en halvtimme. De 30 minuterna gick rätt snabbt och vi satt snart på flyget. Jag hamnade bredvid en brunhårig kille i min ålder. Great, jag skulle sitta bredvid en jämnårig kille i fem timmar. Han satt vid fönstret och jag satte mig ner bredvid honom. Han kollade på mig, och jag märkte att han hade blå ögon.
“Hello”, sa han glatt
“Hi”, hälsade jag tillbaka.
Ännu bättre, han var inte svensk. Två flygvärdinnor gick fram och visade vad man skulle göra ifall något gick fel. Efter det satte de sig ner på en varsin plats.
“Fasten your seatbelts”, sa en röst i en högtalare någonstans, “We’ll be landing in Gran Canaria, Spain, in five hours. Have a nice trip!”
Flygplanet lyfte. Under de första två timmarna pratade jag ingenting med killen intill mig, men tillslut kollade han på mig.
“I’m Louis, by the way”, sa han och jag hörde på hans dialekt att han var från England.
Men varför flög han från Stockholm?
“I’m Nadja”, presenterade jag mig, “If you don’t mind me asking, why did you fly from Stockholm?”
Han kollade på mig ett tag, som om han funderade på ett svar.
“I was on a vacation there”, svarade han.
Jag nickade som svar. Han verkade snäll och det skulle nog inte bli så farligt att sitta i de följande tre timmarna med Louis.
Det kanske lät idiotiskt, men jag skulle sakna det. Jag gick ner till bilen och satte mig i baksätet, bredvid min storebror, William, som också kallas för Will.
“Då åker vi då”, sa pappa och startade motorn.
Vi backade ut från parkeringen och körde iväg, mot flygplatsen. Arlanda, here I come. Det enda som hördes på vägen dit var radion, och mamma och pappa som pratade om något helt ointressant som jag inte orkade hänga med i. Will satt tyst hela resan, med sina hörlurar på öronen, säkert musik på högsta volym i dem också. När vi var framme på flygplatsen gick jag, Mamma och William ut ur bilen. Pappa åkte för att leta upp en parkering, medan vi gick in för att checka in våra biljetter. Vi var bland de första, så det tog inte så jättelång tid. Pappa var snart tillbaka. Vi letade upp vilken gate vi skulle till och gick sedan till Burger King för att äta något innan vi skulle på flyget, om en halvtimme. De 30 minuterna gick rätt snabbt och vi satt snart på flyget. Jag hamnade bredvid en brunhårig kille i min ålder. Great, jag skulle sitta bredvid en jämnårig kille i fem timmar. Han satt vid fönstret och jag satte mig ner bredvid honom. Han kollade på mig, och jag märkte att han hade blå ögon.
“Hello”, sa han glatt
“Hi”, hälsade jag tillbaka.
Ännu bättre, han var inte svensk. Två flygvärdinnor gick fram och visade vad man skulle göra ifall något gick fel. Efter det satte de sig ner på en varsin plats.
“Fasten your seatbelts”, sa en röst i en högtalare någonstans, “We’ll be landing in Gran Canaria, Spain, in five hours. Have a nice trip!”
Flygplanet lyfte. Under de första två timmarna pratade jag ingenting med killen intill mig, men tillslut kollade han på mig.
“I’m Louis, by the way”, sa han och jag hörde på hans dialekt att han var från England.
Men varför flög han från Stockholm?
“I’m Nadja”, presenterade jag mig, “If you don’t mind me asking, why did you fly from Stockholm?”
Han kollade på mig ett tag, som om han funderade på ett svar.
“I was on a vacation there”, svarade han.
Jag nickade som svar. Han verkade snäll och det skulle nog inte bli så farligt att sitta i de följande tre timmarna med Louis.
Kommentera vad ni tycker nu :)
