Kapitel 7
Ja.. vad ska jag säga? Förlåt för den långa väntan.
Tidigare: Hey”, jag buttade på honom, “What about London?”
“Ah, please”, sa han, “Let me enjoy my coke, at least”
“Trying to be funny, are we, Lou?” jag skrattade åt honom
“Well, I moved to London because I wanted to”, det var det enda han sa, så jag gav upp.
Kommentera nu, jag vill verkligen veta vad ni tycker! Ingen feedback, inget mer kapitel! :)
Tidigare: Hey”, jag buttade på honom, “What about London?”
“Ah, please”, sa han, “Let me enjoy my coke, at least”
“Trying to be funny, are we, Lou?” jag skrattade åt honom
“Well, I moved to London because I wanted to”, det var det enda han sa, så jag gav upp.
Vi hade nu varit i Spanien i 14 dagar och imorgon skulle vi hem. Det samma gällde Louis. Vi hade beställt samma resa, fast olika hotell. Under de två veckorna här på Gran Canaria så hade vi gjort allt möjligt som man kunde göra här. Badat, shoppat, cyklat, gått strandpromenader, allt möjligt helt enkelt.
Idag var iallafall sista dagen, och det var kväll. Jag och Louis hade precis varit på en restaurang och ätit middag. Just nu var vi påväg mot stranden för att gå en sista strandpromenad här.
“So, London tomorrow then”, sa jag
“London tomorrow”, sa Louis igen och nickade, efter det kollade han ner i sanden.
“Is something wrong, Lou?” undrade jag
Vi slutade gå och han kollade upp på mig.
“It’s just that, you don’t know exactly where in London you’ll live. What if it’s on the other side of where I live?”
“We’ll make it work”, sa jag och log mot honom
“Yeah, I know. It’s just that...” han sa inget mer.
Jag kollade frågande på honom.
“It’s just that what?” undrade jag och knuffade lite lätt på honom
“Never mind”, sa han och log mot mig.
Jag slog min armar om honom och gav honom en kyss.
“If we won’t see each other in London”, sa jag, “Please, remember me”
“Of course I’ll remember you”, sa han, “I’ll always remember these two fantastic weeks with you”
Vi gick ner till havet och kollade på solnedgången. Louis tog tag i min hand och sedan drog han med mig ner i vattnet, det räckte oss ungefär till midjan. Våra byxor blev blöta och även lite av min t-shirt. Min blick möttes hans. Ljuset från solnedgången gjorde honom på något sätt extra fin. Hans bruna hår fick lite extra glans och hans blå ögon fick en svag nyans av rosa i sig. Jag log mot honom och hans fina underbara leende log tillbaka mot mig.
“I love you”, sa han och kollade mig rakt in i ögonen.
Det var första gången. Jag log ännu större. Jag var verkligen så lycklig.
“I love you too”, sa jag tillbaka.
Han la sina händer på min midja och kysste mig.
Nästa morgon vaknade jag klockan tio av att alarmet på min mobil ringde. Vi skulle till flygplatsen om två timmar. Jag gick upp från sängen och stängde av larmet på mobilen. Jag gick fram till min resväska och tog upp min one piece, jag och Louis hade bestämt igår att vi skulle ha våra one piece på oss när vi flög. Jag tog först på mig ett linne och ett par shorts, för att sedan ta på mig one piece:n över. Efter det gick jag in på badrummet och gjorde mig i ordning, vilket tog ungefär en kvart. Efter det gick jag ner till restaurangen och åt frukost med mamma, pappa och Will. Klockan var nu halv elva och vi skulle åka om en halvtimme. Jag gick ut ur hotellet med min resväska och satte mig på en bänk, där jag och Louis hade bestämt att vi skulle mötas. Han kom ungefär fem minuter försent och vi hade verkligen bråttom nu. Han skyndade sig fram till mig och jag reste mig upp.
“Oh my god, Lou! We’ve got no time left!” sa jag
“I know, I’m sorry. Let’s go”
Vi småsprang till busstationen och gick på bussen för att sedan åka iväg till flygstationen.
“Harry called me, and it was quiet important, I had to talk to him”, förklarade han när vi satt oss på bussen.
“Lou?” jag kollade på honom och hans fina blåa ögon mötte mina.
“Yeah?”
“There’s something you’re not telling me”, sa jag äntligen.
Jag hade velat säga det de hela två veckorna i varit här i Spanien och nu hade jag gjort det. Han kollade ner på sina knän.
“Sorry, I’ll tell you when we’re in London. It’ll be easier for you to understand”, sa han och lät lite besvärad.
“You promise me?”
“Promise”, sa han och gav mig ett svagt leende.
När vi efter fem minuter var framme vid flygplatsen skyndade vi oss in och ställde oss i kön för att checka in våra väskor. Efter det gick vi iväg till gaten. I rummet där man väntade på att flygplanen skulle komma satt min familj, som vi gick fram till.
“Äntligen”, pustade mamma ut, “Varför tog det så lång tid?”
“Louis var fem minuter för sen”, förklarade jag, “Och prata engelska, han kan inte svenska, mamma”
Fast det var ingen idé att jag sa det, för Louis hade fullt upp med att prata med min bror. Will och Lou hade blivit rätt bra vänner den senaste veckan, eftersom att jag och Louis umgicks hela tiden och de hade då varit tvungna att bli vänner. Det visade sig faktiskt att de hade rätt mycket gemensamt.
Flyget var iallafall snart framme och vi gick ombord. Jag satt, precis som förra gången, bredvid Louis. Flygvärdinnorna kom och visade hur säkerhetskontrollen gick till och efter det lämnade vi marken.
“We’ll be landing in London in about four hours”, sa en röst ur högtalarna.
Louis tog tag i min hand och flätade in sina fingrar med mina. Vi bestämde oss för att se på en film tillsammans, det blev någon komedi med Jim Carrey. Filmen var ungefär två timmar lång och när den var färdig kom flygvärdinnorna ut med mat. Jag vet inte riktigt vad det var, men det var inte särskilt gott, men det var ätbart iallafall. Resten av resan pratade vi om lite allt möjligt och tiden gick rätt fort.
“We’ll be landing in London very soon, so fasten your seatbelts”, sa rösten från högtalarna.
Jag satte på mig mitt säkerhetsbälte och snart åkte vi ner på marken i London. Jag skulle få ett nytt hem, nya kompisar och börja på en ny skola. Dessutom hade jag en ny, underbar, pojkvän. Jag reste mig upp från mitt säte, eftersom jag satt längst ut, och öppnade skåpet över oss med väskor. Louis reste sig precis efter mig och tog tag i sin.
“I’ll call you when I’m home, I’m in a hurry. Bye”, innan jag tagit in vad han hade sagt, så var han borta.
Jag suckade. Rätt typiskt Louis ändå. Jag stängde skåpet och gick ut till gaten för att vänta på mamma, pappa och William. De kom snart och vi gick ut till alla affärer som fanns på flygplatsen. Jag såg att det stod rätt många tjejer vid ett ställe, säkert någon kändis som var här. Vi lämnade flygplatsen och en av pappas arbetskamrater kom och hämtade oss.
Idag var iallafall sista dagen, och det var kväll. Jag och Louis hade precis varit på en restaurang och ätit middag. Just nu var vi påväg mot stranden för att gå en sista strandpromenad här.
“So, London tomorrow then”, sa jag
“London tomorrow”, sa Louis igen och nickade, efter det kollade han ner i sanden.
“Is something wrong, Lou?” undrade jag
Vi slutade gå och han kollade upp på mig.
“It’s just that, you don’t know exactly where in London you’ll live. What if it’s on the other side of where I live?”
“We’ll make it work”, sa jag och log mot honom
“Yeah, I know. It’s just that...” han sa inget mer.
Jag kollade frågande på honom.
“It’s just that what?” undrade jag och knuffade lite lätt på honom
“Never mind”, sa han och log mot mig.
Jag slog min armar om honom och gav honom en kyss.
“If we won’t see each other in London”, sa jag, “Please, remember me”
“Of course I’ll remember you”, sa han, “I’ll always remember these two fantastic weeks with you”
Vi gick ner till havet och kollade på solnedgången. Louis tog tag i min hand och sedan drog han med mig ner i vattnet, det räckte oss ungefär till midjan. Våra byxor blev blöta och även lite av min t-shirt. Min blick möttes hans. Ljuset från solnedgången gjorde honom på något sätt extra fin. Hans bruna hår fick lite extra glans och hans blå ögon fick en svag nyans av rosa i sig. Jag log mot honom och hans fina underbara leende log tillbaka mot mig.
“I love you”, sa han och kollade mig rakt in i ögonen.
Det var första gången. Jag log ännu större. Jag var verkligen så lycklig.
“I love you too”, sa jag tillbaka.
Han la sina händer på min midja och kysste mig.
Nästa morgon vaknade jag klockan tio av att alarmet på min mobil ringde. Vi skulle till flygplatsen om två timmar. Jag gick upp från sängen och stängde av larmet på mobilen. Jag gick fram till min resväska och tog upp min one piece, jag och Louis hade bestämt igår att vi skulle ha våra one piece på oss när vi flög. Jag tog först på mig ett linne och ett par shorts, för att sedan ta på mig one piece:n över. Efter det gick jag in på badrummet och gjorde mig i ordning, vilket tog ungefär en kvart. Efter det gick jag ner till restaurangen och åt frukost med mamma, pappa och Will. Klockan var nu halv elva och vi skulle åka om en halvtimme. Jag gick ut ur hotellet med min resväska och satte mig på en bänk, där jag och Louis hade bestämt att vi skulle mötas. Han kom ungefär fem minuter försent och vi hade verkligen bråttom nu. Han skyndade sig fram till mig och jag reste mig upp.
“Oh my god, Lou! We’ve got no time left!” sa jag
“I know, I’m sorry. Let’s go”
Vi småsprang till busstationen och gick på bussen för att sedan åka iväg till flygstationen.
“Harry called me, and it was quiet important, I had to talk to him”, förklarade han när vi satt oss på bussen.
“Lou?” jag kollade på honom och hans fina blåa ögon mötte mina.
“Yeah?”
“There’s something you’re not telling me”, sa jag äntligen.
Jag hade velat säga det de hela två veckorna i varit här i Spanien och nu hade jag gjort det. Han kollade ner på sina knän.
“Sorry, I’ll tell you when we’re in London. It’ll be easier for you to understand”, sa han och lät lite besvärad.
“You promise me?”
“Promise”, sa han och gav mig ett svagt leende.
När vi efter fem minuter var framme vid flygplatsen skyndade vi oss in och ställde oss i kön för att checka in våra väskor. Efter det gick vi iväg till gaten. I rummet där man väntade på att flygplanen skulle komma satt min familj, som vi gick fram till.
“Äntligen”, pustade mamma ut, “Varför tog det så lång tid?”
“Louis var fem minuter för sen”, förklarade jag, “Och prata engelska, han kan inte svenska, mamma”
Fast det var ingen idé att jag sa det, för Louis hade fullt upp med att prata med min bror. Will och Lou hade blivit rätt bra vänner den senaste veckan, eftersom att jag och Louis umgicks hela tiden och de hade då varit tvungna att bli vänner. Det visade sig faktiskt att de hade rätt mycket gemensamt.
Flyget var iallafall snart framme och vi gick ombord. Jag satt, precis som förra gången, bredvid Louis. Flygvärdinnorna kom och visade hur säkerhetskontrollen gick till och efter det lämnade vi marken.
“We’ll be landing in London in about four hours”, sa en röst ur högtalarna.
Louis tog tag i min hand och flätade in sina fingrar med mina. Vi bestämde oss för att se på en film tillsammans, det blev någon komedi med Jim Carrey. Filmen var ungefär två timmar lång och när den var färdig kom flygvärdinnorna ut med mat. Jag vet inte riktigt vad det var, men det var inte särskilt gott, men det var ätbart iallafall. Resten av resan pratade vi om lite allt möjligt och tiden gick rätt fort.
“We’ll be landing in London very soon, so fasten your seatbelts”, sa rösten från högtalarna.
Jag satte på mig mitt säkerhetsbälte och snart åkte vi ner på marken i London. Jag skulle få ett nytt hem, nya kompisar och börja på en ny skola. Dessutom hade jag en ny, underbar, pojkvän. Jag reste mig upp från mitt säte, eftersom jag satt längst ut, och öppnade skåpet över oss med väskor. Louis reste sig precis efter mig och tog tag i sin.
“I’ll call you when I’m home, I’m in a hurry. Bye”, innan jag tagit in vad han hade sagt, så var han borta.
Jag suckade. Rätt typiskt Louis ändå. Jag stängde skåpet och gick ut till gaten för att vänta på mamma, pappa och William. De kom snart och vi gick ut till alla affärer som fanns på flygplatsen. Jag såg att det stod rätt många tjejer vid ett ställe, säkert någon kändis som var här. Vi lämnade flygplatsen och en av pappas arbetskamrater kom och hämtade oss.
Kommentera nu, jag vill verkligen veta vad ni tycker! Ingen feedback, inget mer kapitel! :)
Kommentarer
Postat av: Johanna
Det är grymtttttttt braaaa!! :) Fortsätt skriva!! :D
Postat av: Johanna
Jag vill har mer!! :)
Postat av: Anonym
Super bra verkligen!!!! ser fram emot nästa kapitel :D
Postat av: Anonym
superbra! :D
Postat av: elin
Hitta precis till den här novellen och fastnade direkt, superbra! skriv meeer! :D
Postat av: Anonym
Jätte bra !! :)
Postat av: Anonym
Grymt bra! Mer nuuu
Postat av: Anonym
Jättebra! Verkligen, sluta inte skriva! X
Postat av: Hannah
sjukt bra meeeeeeeeeer:)
Postat av: Johanna
När kommer nästa kapitel längtar?! :)
Trackback
